Monsoreau var utom sig af vrede.
— Sakta då, herr öfverhofjägmästare, återtog Chicot, dölj då litet er glädje; det är opassande att så där ge luft åt sina känslor; hör nu på konungens tal.
Öfverhofjägmästaren måste hålla sig stilla, ty Louvrens salar fylldes allt mer och mer. Hertigen af Guise hade kommit in och böjt knä för konungen, ej utan att kasta en förvånad och orolig blick på den tomma stolen bredvid Henrik.
Konungen steg upp, och härolderna äskade tystnad.
10.
Fortsättning.
— Mina herrar! sade konungen, sedan den fullkomligaste tystnad inträdt och han öfvertygat sig om, att Schomberg, Quélus, Maugiron och d'Epernon, hvilka blifvit aflösta af tio schweizare, stodo bakom honom, — mina herrar! Emedan en konung så till sägandes, är ställd emellan himmeln och jorden, hör han lika tydligt rösten ofvanifrån och rösterna nedifrån, det vill säga både hvad Gud bjuder och hvad hans folk begär. Uppdragandet af makten är af vikt, att den chef, som utnämnes för att stödja kyrkan, utgör, jag inser det, en borgen för alla mina undersåtar. Också har min kusins af Guise råd vunnit mitt bifall, och jag förklarar härmed den heliga ligan vederbörligt stadfäst och lagligen beståndande. Alldenstund det höfves den ett lämpligt och mäktigt öfverhufvud och det är af vikt att den chef, som utnämnes för att stödja kyrkan, är en af denna kyrkas mest nitiska söner, ställer jag en kristen furste i spetsen för denna liga, och jag förkunnar härmedelst, att denna chef skall heta …
Med afsikt gjorde Henrik härvid en lång paus, och tystnaden var så djup, att man kunde höra en flugas surrande.
— Och jag förkunnar härmedelst, att denne chef skall heta Henrik af Valois, konung af Frankrike och Polen.
Då Henrik uttalade dessa ord, höjde han rösten till tecken af triumf, lika mycket för att lifva sina vänners mod
