62
— Hör på, sade Henrik, i det han vände sig till gascognaren, ni är då aldrig nöjd, mäster Chicot, och det börjar bli alldeles odrägligt. Det är inte höflighet, jag ber dig om, utan sundt förstånd.
— Du har rätt, Henrik, sade Chicot, ty det är just det, du bäst behöfde.
— Medgif åtminstone, att det är bra speladt af mig.
— Det är just det, jag inte kan medge.
— Jaså, du är afundsjuk, herr konung af Frankrike?
— Jag? Gud bevare mig! Kommer aldrig i fråga att jag afundas dig.
— Ständigt samma häcklare! …
— Ack, hvilken egenkärlek!
— Säg, är jag konung öfver ligan eller ej?
— Det är otvifvelaktigt, att du det är. Men …
— Men hvad?
— Men du är icke mer konung af Frankrike.
— Hvem är det då?
— Alla, utom du, Henrik; din bror först och främst.
— Min bror? Hvem talar du om?
— Om hvem annan än hertigen af Anjou!
— Som är min fånge.
— Ja, men så fånge han är, är han smord till konung. och det är inte du.
— Af hvem är han då smord?
— Af kardinalen af Guise. Kom nu, Henrik, och tala om din polis; man smörjer en konung i Paris i närvaro af trettiotre personer i Saint-Genovevas kyrka, och du vet det icke?
— Hur kan du veta det, som jag icke vet?
— Därför att herr de Morvilliers är din polismästare, men jag däremot min egen polismästare.
Konungen rynkade ögonbrynen.
— Således, utan att räkna Henrik af Valois, ha vi Frans af Anjou som konung af Frankrike, och sedan, tillade Chicot, i det han låtsades leta i sitt minne, ha vi äfven hertigen af Guise.
— Hertigen af Guise? Vacker konung, minsann, som jag förvisar och skickar till arméen!
— Ja, just som man icke hade förvisat dig till Polen, just som det icke vore närmare mellan la Charité och Louvren, än mellan Krakau och Paris! Att du skickat honom
