arméen, däri ligger då det fina i din manöver! Du ställer trettiotusen man under hans befäl, för tusan, och hvilken armé sedan! … Jo, en riktig armé … inte en sådan som din liga … Åh nej, en armé af borgare är lagom åt Henrik af Valois, favoriternas konung; men Henrik af Guise måste ha en armé af soldater, och hvilka soldater sedan? Härdade stridsmän, i stånd att slå tjugu sådana arméer som ligan! Om Henrik af Guise en dag finge det infallet att bli konung till namnet, behöfde han bara vända sina trumpeter åt hufvudstaden till och säga: Framåt! Låt oss svälja Paris i en munsbit, och Henrik af Valois och Louvren med! och de gökarne skulle nog göra det, jag känner dem jag.
— Ni glömmer bara en sak, djupsinnige herr politiker.
— Nå, det kan vara möjligt, i synnerhet om det jag glömt är namnet på en fjärde konung.
— Nej, ni glömmer, återtog Henrik föraktfullt, att då man vill regera öfver Frankrike, när det är en Valois, som bär kronan, så måste man litet se tillbaka och räkna förfäderna. Om något sådant skulle falla hertigen af Anjou in, så betyder det ingenting; ty hans börd kan berättiga honom att äga anspråk; hans och mina förfäder äro de samma; emellan oss må alltför gärna vara tvist om saken, ty oss emellan är det blott förstfödslorätten, som är afgörande, ingenting annat … Men Guise …! Ah, mäster Chicot, min vän, laga, att du får studera heraldiken, och säg sedan, om de franska liljorna icke äro förnämligare än de lotringska fåglarna?
— Men, Henrik, just däri ligger misstaget: Guise är af högre börd, än du menar.
— Af högre börd än jag själf kanske? frågade Henrik småleende.
— Det är inte något kanske det, min lille Henrik.
— Ni är en narr, herr Chicot.
— Det är så min titel.
— Men jag menar, att ni verkligen är tokig, tokig, så att ni borde bindas. Gå och laga, att ni får lära er läsa, min vän.
— Välan, Henrik, du, som kan läsa och inte behöfver gå tillbaka i skolan som jag, läs då det här.
Chicot uppdrog härvid ur sin bröstficka det pergament, hvarpå mäster Nicolas David skrifvit den oss bekanta
