de sig att kanonisera broder Henrik; gunstlingarne sade: ändtligen har lejonet vaknat upp, och ligisterna sade: ändtligen har räfven vädrat snaran.
I samma ögonblick Monsoreau ämnade aflägsna sig, skyndade Chicot emot honom. Inga ligister funnos kvar i palatset, och gascognaren fruktade ingenting mer för sin konung.
— Hvart bär det af så hastigt, herr öfverhofjägmästare?
— Till hans kunglig höghet. Jag är orolig för honom. Nu för tiden kan ej en furste vara på resa utan eskort.
— Åh! lappri! Den ifrågavarande är så modig, att han nästan är oförvägen.
Öfverhofjägmästaren såg på gascognaren.
— I alla händelser, återtog Chicot, om ni är orolig, så är jag det ej mindre, jag.
— För hvem då?
— Äfven för samma höghet.
— Hvarför det?
— Ni vet då ej, hvad man säger?
— Man säger ju, att han rest?
— Man säger, att han är död, hviskade gascognaren.
— Bah! sade Monsoreau i en ton af förvåning, som ej var fri från en anstrykning af glädje, ni sade ju, att han var ute och reste.
— Ja, för det man hade sagt mig så. Jag är så godtrogen, att jag tror allt hvad man berättar mig; men nu, ser ni, har jag allt skäl att tro, att om den stackars prinsen är på resa, så är det på resa till andra världen.
— Hvarifrån har ni fått dessa ledsamma underrättelser?
— Han kom till Louvren i går, eller hur?
— Visserligen; jag följde honom dit.
— Välan; man har ej sett honom gå därifrån.
— Än Aurilly och hertigens folk.
— Försvunna! Alla försvunna!
— Ni skämtar väl, herr Chicot.
— Fråga själf.
— Hvem då?
— Kungen.
— Man kan ej fråga hans majestät.
— Lappri! Det beror på, hur man gör det.
— Jag vill försöka; jag kan ej uthärda i en sådan oviss-
