66
— Grefven styrde kosan till konungens kabinett.
— Konungen har gått till hertigen af Anjou, fick han till svar.
— Till hertigen af Anjou! upprepade grefven och såg på Chicot; prinsen är således inte död?
— Hm! sade gascognaren; som jag tror, är det inte långt ifrån.
Grefven visste inte hvad han skulle tro; det såg ut, som hade hertigen af Anjou ej lämnat Louvren. Vissa yttranden, dem han hörde fällas af den tjänstgörande personalen, bekräftade sanningen häraf. Men som han emellertid var okunnig om rätta orsaken till prinsens frånvaro, så förvånade honom denna frånvaro öfver all beskrifning.
Konungen hade verkligen begifvit sig till hertigen af Anjou; öfverhofjägmästaren nödgades således vänta i försalen.
Som vi nämnt, hade de fyra gunstlingarne för att kunna vara närvarande vid den stora audiensen låtit aflösa sig af schweizare, men så snart sammankomsten var slutad, återtogo de, oaktadt den ledsnad denna tjänstgöring förorsakade dem, gärna sin vakt hos prinsen för att reta honom med berättelsen om konungens triumf. Å sin sida hade Frans dödligt ledsamt och var försänkt i yttersta oro; gunstlingarnes samtal var också ingalunda ägnadt att förströ honom.
— Vet du, ropade Quélus till Maugiron, liksom prinsen ej varit närvarande, vet du Maugiron, först nu börjar jag rätt uppskatta vår vän Valois, han är i sanning en stor politiker.
— Förklara dig tydligare, sade Maugiron, i det han sträckte ut sig i en stor länstol.
— Konungen har helt öppet talat om konspirationen och därigenom bevisat, att han ej fruktar den mer.
— Förståndigt!
— Och om han ej fruktar den mer, skall han straffa den; du känner Valois; han har visserligen en mängd lysande egenskaper, men med nåd slösar han inte.
— Det är sant.
— Således, om han straffar konspirationen, så blir det genom en rättegång.
— Det blir ett skådespel minsann!
