— Ja, och där våra platser äro gifna på förhand, så vida ej …
— Hvad menar du?
— Jo, så vida ej … och det är väl möjligt … så vida man ej, i anseende till de anklagades rang, lämnar lagliga former å sido och utagerar saken i hemlighet.
— Jag skulle vara fallen för det senare, sade Maugiron; det är så man vanligen går till väga i familjefrågor, och denna sammansvärjning är verkligen en familjefråga.
Aurilly kastade en orolig blick på prinsen.
— Minsann, sade Maugiron, vore jag i konungens ställe, så skulle jag ej spara de högt uppsatta, ty dessa äro dubbelt så brottsliga som de andra; dessa herrar tro, att allt slags sammansvärjning är dem tillåten. Jag skulle minsann ge en minnesbeta åt ett par af dem, en i synnerhet, och det eftertryckligt; sedan skulle jag dränka hela det andra byket. Seine är djup; i konungens ställe skulle jag, på min ära, ej motstå en slik frestelse.
— Åh ja, själfva anförarne kunna ju visserligen alltid räkna på fördelen att bli halshuggna på öppet torg eller lönmördade; men byket, som du sade, kunde man alltid dränka, och med byke menar jag gunstlingar, stallmästare, hofmästare, lutspelare …
— Mina herrar! stammade Aurilly, blek af fasa.
— Svara icke, Aurilly, sade Frans; det där kan ej gälla dig, följaktligen ingen af mitt hof; i Frankrike skämtar man ej med prinsar af blodet.
— Nej, man behandlar dem allvarsammare, sade Quélus, man halshugger dem; Ludvig XI förnekade sig ej det nöjet, han, den store konungen! Hertigen af Nemours fick erfara det.
Nu hördes buller i försalen, dörren till sängkammaren öppnades, och konungen visade sig på tröskeln.
Frans steg upp.
— Sire! utropade han, jag vädjar till ers majestäts rättvisa i afseende på den ovärdiga behandling, ert folk tillåter sig mot mig.
Men Henrik tycktes hvarken se eller höra sin bror.
— God dug, Quélus, sade han, i det han kysste sin favorit på bägge kindbenen; god dag, mitt barn; din åsyn gläder mig. Än du, min stackars Maugiron, hur är det med dig?
