68
— Ack, jag leds, så jag kan dö, svarade Maugiron; jag trodde, då jag åtog mig att vakta er bror, sire, att han var muntrare än så. Fy, så tråkig prins! Kan han vara er fars och mors son, han?
— Ni hör, sire, sade Frans; är det då er kungliga afsikt, att man på detta sätt skymfar er bror?
— Tyst, Monsieur, sade Henrik, utan att vända sig om; jag tycker ej om, att mina fångar beklaga sig.
— Fånge, så mycket ni behagar; men denna fånge är ej dess mindre er …
— Det namn, ni åberopar, är just det, som skadar er i mitt omdöme. Då min bror är brottslig, är han dubbelt brottslig.
— Men om han ej är det?
— Han är det!
— Hvad brott har han då begått?
— Han har misshagat mig, monsieur
— Sire, sade Frans förödmjukad, behöfva väl våra familjetvister några vittnen?
— Ni har rätt. Mina vänner, lämnen mig ett ögonbliek allena med min bror.
— Sire, hviskade Quélus, det är ej försiktigt att ers majestät blir ensam med tvenne fiender.
— Jag tar med mig Aurilly, hviskade Maugiron.
De båda ädlingarne förde med sig Aurilly, som på en gång brann af nyfikenhet och kvaldes af oro.
— Nå, nu äro vi ensamma, sade konungen.
— Jag afvaktade med otålighet detta ögonblick, svarade prinsen.
— Jag också. Ha! Ni ville åt min krona, min värdige Eteocles; ni ville göra ligan till ett medel och tronen till ett mål. Ha! Man smorde er till konung i en vrå af Paris uti en undangömd kyrka, för att sedan för parisarne helt plötsligt visa er glänsande af den heliga oljan.
— Ack! sade Frans, som såg konungens vrede växa allt mer; ers majestät tillåter mig ej att tala.
— Hvartill skulle det tjäna? För att ljuga kanhända eller för att säga mig saker, som jag vet lika väl som ni: men nej, ni skulle ljuga, ty att erkänna, hvad ni gjort, vore att erkänna er förtjäna döden! Ni skulle ljuga, och jag vill bespara er den skammen.
— Min bror! Min bror! ropade Frans tillintetgjord:
