omedelbart före annan (bevarad) vokal övergått till ǣ, t. e. fǣ fä : gen. fēar (fǣar), lēa (säll. lǣa) låna : pres. lǣr och pret. lǣþe. Även om en vokal jämförelsevis sent bortfallit efter ē, har detta åtminstone i de flesta trakter hunnit övergå till ǣ, innan ljudlagen upphört att verka, t. e. sǣt (vanl. sēt) av *sēit sett : sēa se, Swǣrike (Swērike) av swēa rike Sverge, frǣdaghẹr (vanl. frēdaghẹr) av frēadaghẹr fredag.
§ 15. Diftongen ai, senare æi har (frånsett de i § 8, 3 och § 12 nämnda fallen) i tryckstark stavelse utvecklats till ei, som i några dialekter kvarlever ännu in i litterär tid, men i allmänhet redan förlitterärt blivit ē, t. e. veit > vēt, heima > hēma hemma, eigha > ēgha äga. Förbindelsen aiw uppträder på grund av en invecklad och ännu delvis omstridd utvecklingsgång än som iō, än som ǣ, än åter som ø̄, t. e. siōr sjö : Sǣbȳ Säby : Sø̄hundare Sjuhundra (härad i Uppland).
Anm. Förbindelsen ǣ + ett till nästa stavelse hörande kons. i uppträder ävenledes som ē och detta också i dialekter, som icke kontraherat diftongen æi (ei), t. e. lē(a) : isl. hlǽia le, blē(a) : isl. blǽia duk, lakan.
§ 16. Diftongerna au och øy ha (frånsett det i § 8, 4 nämnda fallet) i tryckstark stavelse blivit ø̄, t. e. ø̄gha (isl. auga) öga, ø̄ra (fno. øyra) öra.
5. Inflytande av intensitetsminskning.
§ 17. Kvalitetsändring har inträtt i följande fall:
- Diftongen ai har före övergången > æi > ei > ē (se § 15) vid reduktion av helstyrka till halvstyrka blivit ā, som sedan i händelse av ytterligare intensitetsminskning enligt § 18, 1 uppträder som a, t. e. Sundāþ (-hēþ) ett ortnamn : hēþ hed, Þorstān (-stēn) Torsten : stēn, Ōnās ett mansnamn : nēsa.
- Diftongen au har före övergången till ø̄ (se
