Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
- ø > y före 1350, tämligen allmänt framför g, k,
t. e. isl. døggua : fsv. dyggia fukta, sløkkia > slykkia
släcka, øx > yx yxa; i åtskilliga dialekter även efter
g, k, om i nästa stavelse står i eller u, t. e. gøra (gyra)
göra : konj. gyri (gøri), gønum > gynum genom, køt (kyt)
kött : dat. kyti (køti).
Anm. 2. Dialektalt har även ø̄ blivit ȳ före ghi, t. e. hø̄ghinde > hȳghinde hyende.
§ 24. Konsonantgrupp verkar förlängning av föregående vokal i en mängd fall, av vilka de viktigaste äro följande:
- Före 1350 (alltså före övergången ā > å, se § 31) i de flesta dialekter ng och rþ, i många, särskilt sydligare, dialekter även mb, urspr. (dvs. urnord.) ld och nd samt (åtminstone före sonant) rt, t. e. lāngẹr lång, gārþẹr gård, vāmb våm, hālda hålla, stānda stånda, vārta vårta. På uddljudande o verkas i de flesta dial. förlängning även av rm och st, t. e. ormbẹr > ōrmbẹr orm, ostẹr > ōstẹr ost.
- 1350—1400 (alltså före övergången ō > slutet ō-ljud, se § 33) rn, t. e. bārn, kōrn.
- Efter 1400 ln, md, rl samt ourspr. ld, lt och nd, nt, t. e. mōln, tāmde tämjde, kārl, dōlde, dōlt, vānde, vānt. Jfr ock fēdhla, mø̄ghla o. d. § 32, resp. § 34.
§ 25. Konsonantgrupp (och lång el. förlängd konsonant) verkar ännu oftare förkortning av föregående vokal (som då stundom ändrar även sin kvalitet, se 2, 4 och 8 nedan). Denna verkan ha redan i ä. fsv. de flesta grupper och i y. fsv. dessutom några av dem, som tidigare verkat förlängning (mb, ng samt urspr. ld och nd, se § 24, 1).
- ā > a, t. e. Arbogha av ār (gen. till ā å), fātikẹr > fattikẹr fattig. Vid yngre förkortning blir det till å-ljud övergångna (se § 31) ā naturligtvis > kort å,
