Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23
-
inflytande av vokalharmoniska (se ovan § 26—28)
tendenser. — Specialfallen äro alltså trenne:
- a > æ i både sluten och öppen stavelse på grund av (“fullständig“) vokalbalans visar sig blott i några få handskrifter (t. e. Kopparbergs-privilegierna) från tiden 1350—1400, t. e. gangæ gå, blīvæ bliva, giældæs gäldas, morþære mördare, biltoghæ biltog i motsats mot t. e. fara, giva, kolare. I några få andra handskrifter (företrädesvis södermanländska) inträder övergången blott i slutljud (“ofullständig“ vokalbalans). I ännu några andra, t. e. Upplands-lagens huvudhandskrift, har varje trycksvagt a blivit æ. De flesta, t. e. Östgöta-lagens huvudhandskrift och i allmänhet de något yngre, ha emellertid överallt a, vilket dock troligen oftast är att fatta så, att det efter kort helstark stavelse betecknar slutet a (på sina håll övergånget till å, som då återges med o, t. e. bæro bära), annars öppet a.
- i > e i både sluten och öppen stavelse på grund av (“fullständig“) vokalbalans visar sig i några, företrädesvis östgötska (såsom Codex Bureanus) handskrifter från 1330—1360, t. e. mōþer moder, ængel ängel, talaþe talade, dat. hūse hus(e) : faþir fader, himil himmel, dat. guþi Gud(i). Men de flesta handskrifter från 1325—1500 låta övergången inträda blott i öppen st. (“ofullständig“ vokalbalans), t. e. talaþe, hūse : mōþir, ængil, faþir osv.; så ock i trycksvaga ord och förstavelser, t. e. fyri (føri; så fortfarande under tonvikt) > fyre (føre) före, bilǣ´te > belǣ´te bild, beläte, eller med av äldre ī förkortat i t. e. līka´men > leka´men, ī mællan > e mællan emellan, ī mōt > emōt, men til till, viþ vid o.d. I några få handskr., t. e. Västmannalagens huvudhandskrift har varje trycksvagt i i regeln blivit e i öppen (stundom även i sluten) stavelse, t. e. dat. friþe fred (faþer fader).
- u > o på grund av (“fullständig“) vokalbalans
