Den blef ytterst häftig. Svenskarna voro underlägsna i antal, öfning och utrustning. Likväl icke uti mod, hvarföre också utgången länge blef tvifvelaktig. Sjelfva anförarne kastade sig in i handgemänget. Koniecpolsky blef en gång fången, men åter befriad. Gustaf Adolf hade än mera skiftande öden. Uti stridens hetta hade han okänd kommit in bland kroaterna och af dem blifvit tillfångatagen. En svensk ryttare såg det, och räckte honom obemärkt sin pistol, sägande: se der kamrat! Konungen fattade pistolen, jagade kulan genom den ena kroaten, slog den andra med kolfven i ansigtet och gjorde sig med svenskens tillhjelp fri; men blott för ett ögonblick. En annan fiendtlig ryttare fattade tag uti konungens bälte och drog honom med sig, så att Gustaf Adolf icke hade någon annan utväg än att vränga bältet öfver hufvudet, hvarvid han förlorade hatten, men lyckades att komma lös. Ögonblicket derpå blef han likväl angripen af en tredje kroat, hvilken med ena handen höll fast konungens högra hand och med den andra lyfte sabeln till dödshugget; men just i samma ögonblick kom Erik Soop och sköt kroaten genom bröstet. Med Soop följde hans westgötaryttare, under hvilkas betäckning konungen återvände till de sina. Aftonen hindrade stridens afgörande; men Gustaf Adolf fann för godt att under nattens mörker draga sig tillbaka inom Marienburgs murar. Han medförde från fienden nitton fanor; men hade sjelf förlorat elfva och dessutom tio kanoner, jemnte slagfältet, der fienden stannade qvar såsom segrare. Aldrig, sade Gustaf Adolf, har jag varit i ett hetare bad. Dock fägnar det mig, att jag dervid fått göra bekantskap med de kejserliga tropparna.
Efter denna strid tillkallade Gustaf Adolf flere friska regementer, men äfven efter deras ankomst höll han sig stilla inom förskansningarna, nöjd med att försvara sin ställning vid Marienburg, Montauerspitz och Dirschau. Men vid ryktet om den för polackerna fördelaktiga striden vid Stum, hastade konung Sigismund, åtföljd af båda sina
