Sida:Gustaf II Adolf.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
98
STILLESTÅNDET UTI STUMSDORF.

prinsar och stora förstärkningar till lägret, i tanka att nu ändteligen kunna fördrifva den fruktade fienden. Han lät också dels Koniecpolsky, dels Arnheim företaga ålskilliga anfall än mot Marienburg, än mot Montauerspitz; men de blefvo alltid och med stor förlust tillbakadrifna af svenskarna. Dessa stundom större, stundom mindre skärmytslingar fortforo en längre tid nästan dagligen, men också med nästan daglig förlust för polackarne, hvilka på sådant sätt förlorade tillsammans öfver fyratusen man. Arnheim, redan från början missnöjd, blef det än mera och begärde afsked. Polackarna misstänkte honom som Brandenburgs hemliga anhängare och påskyndade hans aflägsnande. Hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg mottog befälet, men sakerna förvärrades än mera. Ovilja och stridigheter uppkommo mellan polackar och tyskar. Den stora sammanpackade hären förorsakade brist, fältsjukdomar och slutligen pesten. Sigismund och prinsarna reste bort, och krigshären upplöstes i samma mån som pesten tilltog. Dess härjningar voro förfärliga; hela byar och regementsläger blefvo alldeles ödelaggde.

Svenskarnas friare tillförsel och i städerna varande bättre boningar förminskade i betydlig mån farsotens härjningar inom deras leder. Detta fälttåg, som i sin början hade ett så hotande utseende, slutade med en fullkomlig upplösning af både polska och kejserliga hären, utan att svenskarna hade lidit någon betydligare förlust, annat än den pesten äfven hos dem förorsakade.




TJUGONDEFEMTE KAPITLET.
STILLESTÅNDET UTI STUMSDORF.

Från lägret spridde sig pesten nedåt Polen och ända fram till sjelfva Warschau, anställande öfver allt rysliga förhärjningar. Polackarnas ovilja mot det i så många