Sida:Gustaf II Adolf.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

helt och hållet främmande. Sjelf genom ovanliga egenskaper utom all fråga upphöjd öfver hela sin omgifning, var han också i och med detsamma upphöjd öfver hvarje frestelse till afundsjuka. Falskhet behöfde han ej, hafvande ingenting att dölja; icke misstänksamhet, då ingen var förorättad; jag kan sofva, sade han, i knäet på hvar och en af mina undersåtare. Girig var han, men blott efter ära, sökande densamma uti sanningens seger och fäderneslandets väl. Serdeles ädel och älskvärd visar han sig i förhållandet till sina närmaste. Modren, enkedrottning Kristina, hade tillintetgjort hans ungdoms ljufvaste förhoppningar, sökt mot honom uppreta yngre brodern Karl Filip, och tillställt flera för riket vådliga, för honom sjelf obehagliga uppträden; och likväl bemötte han alltid denna mor med sonlig vördnad och ödmjukhet, gifvande vika för hennes nycker uti allt, som icke rörde fosterlandets väl och hans konungsliga pligt. Sina båda medtäflare, hertig Johan för det närvarande, hertig Karl Filip för det tillkommande, förvandlade han till sina pålitligaste vänner, sjelf bemötande dem med oskrymtad och broderlig vänskap. Sin gemål var han obrottsligt trogen och sökte så mycket som möjligt för verlden dölja hennes svagheter. Hans förhållande till systern, pfalzgrefvinnan Katarina, och till vännen Axel Oxenstierna, är en lysande förebild af allt, som finnes skönt och ädelt uti broderlig kärlek och orubblig vänskap.

Sålunda sjelf framställanda efterdömet af en ren och tadelfri lefnad, tålde han ej heller uti sin omgifning några personer med fläckade seder. Sqvaller och bakdanteri bortvisades med förakt; spel, dryckenskap och utsväfningar voro alldeles bannlysta. En och annan ungherre, som började vända sig åt den sidan, blef straxt och utan krus jagad från hofvet; och de andra aktade sig. Sverges konungaborg var en boning icke blott för krigsära, kunskaper, smak och behag, utan äfven för gudsfruktan, rättvisa och sedlighet; och Sverges innevånare blickade dit upp, icke blott med beundran för det lysande, utan också med vördnad och brinnande kärlek