Sida:Gustaf II Adolf.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

Få personer hafva varit begåfvade med så utmärkta själsförmögenheter som Gustaf Adolf. Med lika snabb som djup blick genomskådade han alla så enskilda som allmänna förhållanden, och det redan som yngling ofta bättre än de under arbete och erfarenhet grånade statsmännerna. Tillika ägde han förmågan att utan förberedelse och likväl med serdeles klarhet och behag utveckla sina tankar, varande genom mildheten i stämma och åtbörder en nästan större talare än den store farfadren. Han har, sade man, öfvervunnit lika många med tungan som med svärdet.

Hans minne var ganska starkt, och omfattande under mannaåren rikets lagar och innevånare med samma lätthet, som under ynglingaåren alla slags vetenskaper och språk. Som fältherre kände han icke blott högre befälet, utan äfven de lägre graderna, till och med många af de utmärktare soldaterna.

Uti hans hjerta bodde en sann och lefvande gudsfruktan, yttrande sig både i ord och gerning. Morgon- och aftonbönerna försummades sällan; gudstjensten aldrig. Svordomar, lättsinnigt och vanvördeligt tal om andeliga ting kunde han platt icke tåla. Ofta fann man honom ensam läsande uti den Heliga Skrift. Jag söker, sade han, att genom ordets begrundande stärka mig mot onda lockelser. En person på min plats är ingen annan än Gud för sina gerningar ansvarig; men just denna sjelfständighet inleder i många frestelser, mot hvilka vi aldrig kunna tillräckligt vara på vår vakt. Sjelf uppsatte han många af de brukliga fältbönerna, och den ryktbara krigspsalmen: Förfäras ej du lilla hop! anses likaledes vara af honom författad. En samtida häfdatecknare beskrifver honom i detta hänseende sålunda: Konung Gustaf Adolf är en herre, den der börjar alla sina företag med bön, och derföre slutar dem med tacksägelse.

Konungens hela lefnad var en spegel af denna rena och innerliga gudsfruktan. Efter förvillelsen med Margareta Cabeliau kunde honom aldrig förevitas den ringaste utsväfning. Frosseri, spel och sysslolöshet voro honom