hans sida och språkade om fordna dagar, och om gamla kung Gösta och dess seder.
Gustaf Adolfs häftiga lynne och deraf föranledda öfverilningar var ett fel, som stundom gaf anledning till ledsamma uppträden. Det hände nemligen icke sällan, serdeles i yngre åren, att han förgick sig med häftiga ord, till och med med hugg och slag, och det var honom svårt, nästan omöjligt att tygla utbrottet af sina känslor. År och erfarenhet lärde honom dock slutligen den svåra konsten att beherrska sig sjelf, och oftast kunde man blott af en hastigt öfvergående rodnad eller dragning i ansigtet gissa till hans inre rörelse. Sjelf kände och erkände han ofvannämnde sin svaghet. Men, tillade han, mina vänner kunna väl hafva öfverseende med min häftighet; likasom jag med deras fel, den enes långsamhet, den andres vin, den tredjes egennytta, o. s. v. Deremot var han lätt och snart försonad, sökande ifrigt och ädelmodigt att godtgöra hvarje förhastande. Efterhängande groll och ovilja hyste han aldrig. Man berättar i detta hänseende följande tilldragelse. En skottsk öfverste vid namn Seaton begick vid en mönstring något fel, i anledning hvaraf konungen fann sig befogad att gifva honom en förebråelse. Seaton började ursäkta och försvara sig, hvarvid ordvexlingen tog en så liflig vändning, att konungen slutligen gaf öfversten en örfil, och det midt framför hela linien. Seaton kunde naturligtvis icke erhålla någon upprättelse, utan begärde straxt afsked, och skyndade ännu samma qväll öfver danska gränsen för att derstädes söka ny tjenst. Konungen ångrade sig snart, medtog ett par betjenter och red efter. Straxt på andra sidan gränsen träffade han Seaton. Herr öfverste, sade han, jag har både förorättat och förolämpat eder. Det gör mig ondt, ty jag anser eder vara en hederlig man, och derföre kommer jag att gifva upprättelse. Här utom Sverges gränser äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här, två pistoler, eller två värjor! Hämna eder om ni kan! Seaton kastade sig till hans fötter och bad att få lefva och dö i konungens tjenst. Gustaf Adolf omfamnade honom, och de redo tillbaka till lägret, der han
