Sida:Gustaf II Adolf.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
106
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

i fleres närvaro omtalade den upprättelse, som Seaton hade erhållit.

Gustaf Adolf var en bland de största härförare som någonsin funnits. De många förbättringar, hvilka krigskonsten genom honom erhållit, skola framdeles närmare omtalas. Personlig tapperhet hade och visade han i högsta grad, så att han derföre af många tadlades, såsom den der förblandade soldatens åliggande med fältherrens. Det var dock hans öfvertygelse, att en anförare icke kan af sina soldater fordra mera mod, än han sjelf visar. Fruktan var också en för Gustaf alldeles främmande sak. Då man varnade honom, svarade han skämtande: ännu har ingen konung fallit för en kanonkula! — eller allvarsamt tilläggande: förtröstan på Gud är den bästa försigtigheten; eller ock: hvilken död vore för en konung skönare än att falla för sitt folk och sin rättvisa sak? Att räkna alla hans under fälttågen genomgångna lifsfaror är nästan ogörligt; nio stora ärr, utom dem han erhöll på dödsdagen, buro vittne derom. Trenne gånger hade han varit i sjönöd, nemligen vid Wittsjö, Demmin och på Bråviken, vid hvilket sistnämnde tillfälle hästen förlorades och konungen sjelf kunde med möda rädda sitt eget lif. Man afrådde honom en annan gång från att stiga ned i Falu grufva. Hvad, sade han, skall en konung icke besöka sitt rikes bästa skattkammare?

Få personer hafva åtnjutit så stort och utmärkt anseende som Gustaf Adolf, äfven bland sina fiender. Han är verldens störste konung, sade påfven. Katolikerna talade med beundran om hans många dygder, hans krigstukt, hans rättvisa, hans sedlighet, hans nit och oskrymtade gudaktighet, fastän uti en ogudaktig tro. Knappt en enda smädeskrift syntes mot denne deras dödsfiende. Ända till Europas aflägnaste nejder, till halfvilda furstar och folk, trängde sig hans rykte och namn. Turkiet sökte bans vänskap; tartarerna skickade lyckönskande sändebud och muskowitiska storfursten visste icke, huru han skulle uttrycka sin tillgifvenhet, sin beundran. Detta af främlingar, till och med fiender. Af sina egna var han