föresyn, och efterkommande ett ärligt namn, hvilket jag bland verldsliga ting aktar som den högsta belöning. Detta böra vi så mycket heldre göra, som vi derigenom kunna hoppas en god utgång på detta kriget, och det inom kort. Jag kan nemligen, min broder, med sanning försäkra, icke Gud något att föreskrifva, utan som en menniska efter menskligt förnuft att sluta, att derest vi med kraft kriget fortsätta och Gud härefter som hittills framgång förlänar, då är intet tvifvel, att vi fienden snart till en för fäderneslandet nyttig och hederlig fred tvinga skolom. — Men här kommer nu en annan sak, som ökar fiendens och nästan alldeles kunde nedslå vårt mod; nemligen det mägtiga förbund, som kejsaren, konungarna i Spanien och Polen jemnte den katolska ligan ingått hafva, samt de stora och oförmodade segervinningar, hvarmed kejsarens fältherrar snart både Danmark och hela Tyskland underkufvat. Det är ingen tvifvel, att ju elden skall tändas hos oss, så snart den är utbrunnen i Danmark. Jag ryser, när jag tänker på den fara, som af ett sådant mägtigt förbund förestår, och aktar onödigt densamma vidare beskrifva, heldst den faller så uppenbart i ögonen, att flere, än nyttigt är, af dess hot lära förvirrade blifva. Jag tror ock, att faran är större, än hon någonsin i vår eller våra fäders tid varit hafver; och kunde det väl hända, att vi och våra barn, jemnte fäderneslandet finge gå till kroppens och själens dubbla träldom, det Gud för sin barmhertighets skull afvände! Men alldenstund med klagan och fruktan saken snarare försämras än förbättras, och sådant hörer mera qvinnor till än män, allraminst dem, som regeringen förestå skola; derföre bör oss ingalunda förtvifla och släppa allt handlöst som de danske gjort hafva, ej heller löpa i ser, gå i hopar och skylla den ene på den andre. Jag anser denna tiden sådan vara, att konungen icke bör mycket tänka eller tala om sitt majestät, om sin magt att bjuda och befalla, ej heller rådet om sitt anseende. Adeln och presterskapet böra bortlägga alla tvister om privilegier och rättigheter så väl mot kronan, som mot andra
Sida:Gustaf II Adolf.djvu/126
Utseende