Sida:Gustaf II Adolf.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
119
OM AXEL OXENSTIERNA.

medundersåtare; krigsfolket nöjas med sin sold, och borgerskap samt allmoge godvilligt utgöra rikets nödtorfter i folk och varor. Med ett ord, ingen drage sig undan, utan alla göre ett; och alltefter som enhvar har del i fäderneslandets välstånd och frihet, så må han ock bidraga till dess räddning; icke så mycket besinnande, huru surt och svårt det kan falla sig att öka utgifterna och minska förmögenheten; utan fast heldre godvilligt uppoffra en del, för att få behålla det öfriga. Derest i tagen saken före med en så manlig beslutsamhet; då förtviflar jag ingalunda om en god utgång, utan hoppas, att Gud ännu skall bibehålla fäderneslandet vid dess urgamla anseende och frihet, och måhända göra det starkt nog att hejda österrikiska huset. Men deremot, så framt hvar och en i sin vrå börjar draga sig undan och tänka på enskild fördel, då är det förbi med fäderneslandet, och återstår för mig och andra redliga fosterlandsvänner intet annat än att fäkta, dock med förtviflan, till döds.

För att åstadkomma en rustning, svarande mot vådans storlek, vill jag derföre tillstyrka, att flottan sättes i det fullkomligaste stånd; att utskrifningen utan underslef verkställes; samt slutligen att alla skatter, ehvad namn de hafva må, med allvar indrifvas, och det från alla Sverges innebyggare utan afseende på några friheter eller privilegier. Dock synes mig detta ännu icke tillräckligt. Men, som menige allmogen af de andra pålagorna redan äro mest betungade och kunde, derest bördorna ökades, af otålighet och oförstånd störta både sig sjelfva och oss i förderfvet, alltså böra de från ytterligare tillskott förskonas. Hvaremot vi, som uti fäderneslandets välfärd känna oss högst inflätade, äro skyldige detsamma efter vår förmögenhet bispringa, så att all adel, prester och borgerskap, bergsmän, krigsbefäl och fogdar; med ett ord alla, som skyla sig under adeliga friheter, skola låta uppteckna all sin egendom i löst och fast och deraf lemna till fäderneslandets tjenst hvar hundrade, eller hvar femtionde eller måhända hvar trettionde penning. På sådant sätt skulle en ansenlig summa kunna