Sida:Gustaf II Adolf.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
125
OM AXEL OXENSTIERNA.

sig att deremot lofva i lika händelse lika omsorg för de mina; detta allt verkar hos mig sådana känslor, att jag icke vet, hvad jag svara skall. Jag ser häruti eders majestäts lifliga omsorg att använda alla medel, äfven de minsta för fäderneslandets framtida väl, likaså för dess egen älskeliga gemål och lifsarfvinge. Men efter nu eders majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig deremot icke fördölja hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla, så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka mig omgifvit, har jag alltid med arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven utur större farligheter än nu, så länge nemligen jag vetat eders majestät vara vid lif och helsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, att eders majestät en menniska är, underkastad de faror och olyckor, for hvilka ingen är fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eller den, som i blångarn klädes; och när jag derjemnte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner jag min svaghet och hissnar, bedjande att jag den dagen icke lefva måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhertighet och nåd, fäderneslandet och det konungsliga huset intill denna dag underbarligen betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjertat och beder Gud innerligen, det mig må vederfaras den lycksalighet att i all min lifstid få arbeta i eders kongl. majestäts tjenst och efter dess befallning, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru svåra och farliga de än synas kunna. Men derest Gud för våra synders skull ville straffa oss alla och mig i synnerhet med att lefva den dag eders majestät något dödeligt vidkomme, då är för eders majestät och än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga jag besitter; likaledes, huru det föga anseende, jag för det närvarande kan äga, lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende af eders majestäts gunst. Dock, hvad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort. Men, hvad i min yttersta förmåga står, det lofvar jag utan skrymtan, med