lifstid. Derest mig något dödligt vederfaras skulle, vore de mina i mång måtto medömkan värde; båda qvinnor; modern rådlös; dottern omyndig jungfru; olyckliga, om de sjelfva få råda, olyckliga om andra råda öfver dem. Derföre förmanar jag och beder eder för Kristi skull, att icke fälla modet, derest något sådant inträffade. Mitt minne och de minas välfärd anbefaller jag uti eder hand. Gören mot dem så, som i viljen att Gud med eder och de edra görandes varder, och som jag mot dem göra skulle, derest de sådant efter Guds vilja behöfde. Faderskärleken trycker mig dessa rader ur pennan. Jag betraktar nemligen eder, som ett mig af Gud gifvet medel, många svåra saker att bära, äfven dem, som mig i verlden tungast trycka. Dock allt detta tillika med lif och själ och allt, hvad Gud hafver mig gifvit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvelaktigt förhoppandes i denna verlden det bästa, och efter detta lifvet frid, fröjd och evig salighet. Det jag ock allt i sinom tid eder troligen tillönskar. Jag blifver eder, så länge jad lefver, alltid gunstig och väl benägen[1].
Gustavus Adolphus.
Oxenstierna svarade: Eders kongl. majestät min underdåniga, trogna tjenst, så länge jag lefver! Eders majestäts gunstiga handbref af d. 4 sistledne har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst, men kan af dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar, hvarje gång jag tager det i händerna. Att eders majestät, ihugkommandes detta lifvets korthet och menskliga händelser, betygar sitt förtroende till min ringa person; att eders majestät uppmanar mig i sådana händelser till mod, och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och det med sådana ord och skäl, hvilka icke blott mig, en trogen tjenare, utan ock den hårdaste sten beveka kunde: att eders majestät ytterligare från sin höghet nedlåter
- ↑ Palmsk. Acta ad Historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna. Golnow d. 4 Dec. 1630.
