Sida:Gustaf II Adolf.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
130
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

Johan Kasimir, följt honom tili Tyskland, fick den yngre, Slen Lewenhaupt ärfva hela grefskapet. Denne var en högst våldsam, orättvis och egennyttig herre, såsom sådan mer än ofta skyldrande i den tidens domböcker. Utan försyn slog han under sig kronans, grannarnas och underhafvande bönders egendom, och lät fängsla och misshandla hvar och en, som vågade klaga deremot. Då äldre brodern erhöll tillstånd att återvända, ville grefve Sten icke utlemna den honom tillfallande delen af arfvet, utan verldslig lag måste slita brödratvisten. Få personer bland svenska adeln hafva gjort sig kända för ett så elakt uppförande som denne grefve Sten. Underhafvande, slägtingar, ämbetsmän, grannar, ja hela socknar förde öfver honom de bittraste klagomål. Gustaf Adolf varnade och hotade, den ena gången efter den andra; men så stort var adelns inflytande och missbruket af dess friheter, att han på länge icke förmådde hejda dessa våldsamheter. Slutligen böjde sig dock den egensinnige mannen under konungens växande magt; men efter dess död återtog han sina fordna oseder. Då sammansatte sig Axel Oxenstierna och Pehr Brahe att göra slut på dessa obehagliga uppträden, och Sten Lewenhaupt förklarades sitt grefskap förlustig. Brodern, Johan Kasimir, var något bättre, dock icke mycket. Men dennes söner, de tre riksråden Gustaf Adolf, Karl Maurits och Ludvig Weirich Lewenhaupt upplyftade åter slägten och namnet till dess fordna anseende.

Ätten De la Gardie stod i sin fulla blomstring. Stamfadern, Pontus De la Gardie, och hans bragder lefde i friskt minne. Sonens, den store Jakob De la Gardids ära var i sin middagshöjd och andra brodern, Johan, steg också genom duglighet upp till rådsbordet. Svenska slägternas afundsjuka på den främmande mildrades genom ingångna giftermål. Jakob var förmäld med Ebba Brahe, Johan, först med en Oxenstierna, sedan en Posse.

Bland Oxenstiernorna märkas, utom den förut omtalade herr Axel, äfven hans bror, riksrådet och slutligen riksdrotset Gabriel Oxenstierna, en kunnig och välmenande herre, inför samtid och efterverld hedrad af att äga