brodrens fulla och rättvisa förtroende; bland deras många syskonebarn, Gabriel Bengtsson, slutligen grefve, riksskattmästare och riksamiral, samt dennes bror, Bengt Oxenstierna, ryktbar för lärdom och duglighet, framför allt för sina många resor i södra Europa och Asien, hvarföre han också allmänneligen kallades Resare-Bengt.
Det berättas, att då under Knut den stores tid danskarna i ett fältslag redan voro drifna på flykten, framsprang en krigare vid namn Tumme och fattade en afbruten ekegren, lyftade den som fana öfver hufvudet och uppmanade sina landsmän att vända om och följa hans banér. De gjorde så och segrade. Vid denna fornsägen har man fästat ätten Banérs ursprung, och berörde Tumme angifves som deras stamfader, hans banér som upphofvet till både vapen och namn. Verkeliga stamfadern, Isak, lefde i Skåne vid pass 1320. Slägten kom under unionstiden in i Sverge och blef innan kort dermed så införlifvad, att Kristian Tyrann fann för godt att afrätta tvenne Banérer, såsom varande deras nya fädernesland alltför tillgifne. Till högre anseende lyftes namnet först af de tvenne olyckliga men utmärkta bröderna Sten och Gustaf Banér, och af den sednares söner. Sten Banér dog nemligen utan arfvingar. Gustaf deremot efterlemnade många barn, alla mer eller mindre märkvärdiga; mest dock de tre bröderna, Pehr, Axel och Johan. Pehr Banér är redan förut omtalad. Axel Banér var en ärlig, öppenhjertig och serdeles glad och treflig herre, derföre också mycket älskad af Gustaf Adolf, hvilken gjorde honom först till riksstallmästare och sedan till riksmarskalk. Man anmärkte, att konungens tvenne gunstlingar hette Axel, men att konungen också visste använda dem hvardera på passande plats, Axel Banér vid högtidsbordet och jagten, Axel Oxenstierna i rådkammaren och lägret. Axel Banér var gift med Abraham Brahes äldsta dotter, fröken Ebba. Förut hade hon gifvit korgen åt Åke Tott och åt Bengt Oxenstierna, bekanta, den förre för sin tapperhet och rikedom, den sednare för vidsträckta resor och kunskaper. Axel Banér, bekant för sitt glada och älskvärda lynne, var den
