Rikets ställning var högst bekymmersam och vådelig. Inomlands herrskade fattigdom och oenighet; konungens inkomster och magt förminskades betydligt af de atora förläningar, som voro anslagna åt båda enkedrottningarna Kristina och den ännu lefvande Katarina Stenbock, och åt hertigarna Johan och Karl Filip. Adeln, våldsamt kufvad af Karl den nionde, iakttog tillfället och förskaffade sig vid Gustaf Adolfs hyllning flere ganska betänkliga fördelar. Presterskapet var högeligen misslynt öfver de trosförändringar, hvarmed Johan och Karl oroat dem, samt kastade längtande blickar till den utmärkta och i evangeliska tron ståndaktiga konung Kristian den fjerde i Danmark. Borgerskap och bönder voro alldeles uttröttade genom krigsgerder och utskrifningar. I södra Sverge lågo vidsträckta trakter förhärjade af fienden; äfven i andra landsorter uppkommo en mängd ödeshemman, då folk felades för brukningen och penningar för utlagorna. Eländet alstrade missnöje, serdeles i Dalarna och Helsingland, der hotande oroligheter verkligen utbrusto och endast med möda kunde stillas. Sigismunds anhängare eller rättare sagdt Karls många och bittra fiender begagnade sinnesstämningen. Kring landsorterna utspriddes en mängd bref, i hvilka folket uppmanades att öfvergifva Karls gudlösa afföda. De olyckor, som så hårdt tryckte landet, vore himlens straff för bevisad trolöshet mot deras lagliga, af Gud förordnade konung.
Riket behöfde sålunda lättnad och hvila; men dess yttre förhållanden fordrade nya ansträngningar, och det ovilkorligt. Gustaf Adolf hade nemligen med Sverges trenne kronor också ärft tre krig, nemligen mot Ryssland, Polen och Danmark. Alla tre kräfde penningar och folk, men det sistnämnda var likväl mest hotande. Danskarna, anförda af en ung och kraftfull konung, hade eröfrat Kalmar, en af rikets nycklar, och öfversvämmat södra landsorterna. Det gällde nu hjertat af riket, måhända dess sjelfbestånd. Inga tillgångar funnos; allmänna förråder och kassor voro tömda, och
