Sida:Gustaf II Adolf.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

se en af konungens adjutanter med ett kompani soldater på platsen. De frågade: hvad härmed åsyftades? Adjutanten svarade: att de ganska väl visste, det envig vore af kongl. majestät vid lifsstraff förbjudet. Då de likväl varit nog förmätna att företaga något sådant, hade hans majestät icke velat hindra deras stridslystnad, utan gerna tillåtit den ena vara den andras bödel; men, till varnagel för den öfriga hären, skulle den, som öfverlefde enviget, på stället efter lagens bokstaf afstraffas. Derföre vore också skarprättaren ditkallad; och vid dessa ord framtedde han verkligen i full skrud och ställde sig vid kämparnes sida. Naturligtvis blef intet envig utaf; och båda herrarna fingo under några veckors fängelse tid att svalka sin förbittring. Detta oaktadt dröjde det icke länge, förrän Herman Wrangels häftighet höll på att förorsaka än större olyckor. Han hade nemligen, i anseende till mera framlidna år, börjat tjenstgöra i rådkammaren i stället för fältet; men fattade, oaktadt sin ålder, en häftig kärlek till Margareta Stenbock, dock utan att kunna väcka samma känslor tillbaka. Nu inbillade han sig, med eller utan skäl, att det var danska sändebudet, Knudzen, som ingifvit fröken Stenbock motvilja för hans person. En dag mötte han Knudzen utanför slottet och blef vid dess åsyn så förifrad, att han rusade till och gaf honom med sin käpp flere slag i hufvudet, så att blodet strömmade och käppen sprang i stycken. Knudzen vred de återstående bitarna ur Wrangels hand; men denne ryckte till sig värjan från en bredvid stående tjenare, och tvisten hade måhända fått en ännu blodigare utgång, derest icke Axel Banér fattat Wrangel om lifvit och derigenom förekommit allt ytterligare handgemäng. Saken väckte ganska stort uppseende, och utan rådets ifriga bemedling och Danmarks fruktan för Sverges segrande vapen, hade öppet krig mellan båda grannrikena troligen blifvit följden af ett så oförsynt våldförande af folkrätten.

Enligt gammal sägen och sjelfva namnets betydelse, skall ätten Fleming vara kommen från Flandern. Stamfadern berättas hafva blifvit adlad af kejsar Karl den fjerde