Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf II Adolf.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

ansåg nyttigast, samt red derpå tillbaka. Gustaf Adolf ropade mot honom, att som fienderna ändrat ställning, måste Torstensson rida bort igen med ändrade föreskrifter, och gaf nu samma befallning, som ynglingen redan förut af eget beråd utfärdat. Torstensson bad om nåd och erkände förhållandet. Gustaf Adolf såg på honom och sade leende: du passar bättre till fältherre än till hofsven. Efter sex år var han också öfverste, efter åtta år general för artilleriet och deltog som sådan i tyska fälttåget. Han ådagalade en sällsynt förening af snille och djerfhet, och å andra sidan af noggrannhet och beräkning; och få svenskar hafva på slagfältet utfört sådana bragder som Lennart Torstensson. Gustaf Adolf insåg tidigt hans värde. Då talet föll på den ring af hjelteämnen, som omgaf hans person, och jemnförelse anställdes, af den ene så, den andre så, sade konungen slutligen: Min Lennart är ändå det bästa ämnet bland dem alla.

Johannes Schroderus intager en utmärkt plats uti denna tidens historia. Enligt sägen son af Karl den nionde, blef han väl uppfostrad, tidigt framdragen, och visade sig utmärkt duglig både som Gustaf Adolfs lärare och som sändebud till flere utrikes hof. Han adlades med namnet Skytte, taget efter modren, upphöjdes till friherre först i England, sedan i Sverge, ytterligare till riksråd, styresman öfver Liffland och kansler öfver Upsala högskola, öfverallt utmärkt för kunskap, skicklighet och drift. Hos Gustaf Adolf, sin förra lärjunge, bibehöll han alltid stort inflytande.

Denne Johan Skytte var för öfrigt en man af mycket inflytande äfven på Sverges framtida öde. Han uppgifves vanligtvis som hufvudman och förste stiftare af det parti, som sedermera under namn af Skyttianska ligan arbetade på nedsättande af Svenska adelns magt. I afseende på den riktning, som Skytte ville i dess ställe gifva åt staten, finnas olika uppgifter. Somliga påstå, att han, hänförd af grekiska och romerska fristaternas exempel, ville uti Sverge förbereda folkväldets införande; andra åter, och det med mera anledning, att han tvärtom ville störta