adeln, men endast för att på dess fall lyfta konungamagten. Att numera afgöra, hvilkendera åsigten är den rätta, torde vara omöjligt, heldst med en så djuptänkt och försigtig man som Johan Skytte. Det är emedlertid säkert, att han med hela svenska adeln låg uti en hemlig strid, föranledd så väl af från fadern, Karl den nionde, öfverlemnade grundsatser, som af de mellan ärfd och förvärfvd värdighet vanliga förhållandena af ömsesidig afund och misstroende. Hvad som härvid länder Skytten till mindre heder, är, att denna hans fiendtliga sinnesförfattning äfven riktade sig mot den visserligen store aristokraten, men ändå större fosterlandsvännen Axel Oxenstierna, hvilken, som det synes, icke utan skäl klagade att äfven i sina mest välmenande företag blifva af Skytten motarbetad. Man berättar i anledning af dessa förhållanden följande händelse. Jakob de la Gardie, Johan Skytte, Erland Bååt och Karl Gyllenhielm stodo en gång inbegripna i ett samtal om de närmast förflutna tiderna. Skytte berömde Erik den fjortonde såsom varande en bland de qvickaste, lärdaste och vittraste på sin tid. — Ja, inföll De la Gardie, men lägg också till en af de galnaste; dessutom en tyrann, hvilken låg i händerna på bofvar och knaster. — Men, sade Skytte, om konung Erik följt de råd, som gåfvos af sådant der knaster, så hade hertig Johan icke lyftat kronan af hans hufvud. Ja, svarade De la Gardie, knaster hålla alltid med sådana konungar. Skytte ville svara; men Gyllenhielm och Bååt lyckades att afstyra all vidare ordvexling. Så fanns äfven under Gustaf Adolfs tid den mellan högre och lägre stånd vanliga afundsjukan och bitterheten; men konungens rättvisa och allvarsamma regering beröfvade begge partierna både anledning och lust att bryta ut och tvingade dem att i dess ställe gemensamt arbeta på det gemensamma fäderneslandets väl.
