Sida:Gustaf II Adolf.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
140


TJUGONDENIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH ADELN.

Mången förmodade, att adelns missnöje med Karl den nionde skulle utesluta hans son ifrån tronen. Detta blef dock icke händelsen. Man beslöt att erkänna Gustaf Adolf, dels af fruktan för Sigismunds efterräkningar, dels måhända i hopp att under den unga och beroende konungen afskaffa de inskränkningar, som förra regeringen för adelns magt hade uppdragit. Så skedde också, och ingen konung af Wasaätten har måst underteckna större friheter åt adeln än Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller döda bokstäfver, utan begagnades med den oförsyntaste djerfhet. Öfvermodet och egennyttan hos några bland adelns medlemmar under Gustaf Adolfs första regeringsår saknar nästan exempel i hela den nyare svenska historien. Sten Lewenhaupts uppförande är redan omtaladt. En dylik var också Morits Horn. Joakim Berndes i Finnland, och ännu mer hans fru, trotsade lagar och öfverhet oförsynt, men ostraffadt; Berndes blef till och med befordrad tilt kammarråd. Våldgästningar hos allmogen och dylikt hörde nära nog till ordningen för dagen, hvaremot rusttjensten så oförsvarligt försummades, att under danska kriget ofta knappt åtta adelsmän funnos vid hela hären. Konungens bref, befallningar och hotelser blefvo föraktade. Orimliga privilegier och inbördes slägtförbindelser skyddade det laglösaste sjelfsvåld.

Vid anträdet till regeringen erhöll konungen tvenne alldeles motsalla råd i afseende på behandlingen af adeln. Johan Skytte yrkade: att man borde fullfölja Karl den niondes verk och alldeles krossa detta stånd. Sedan det vore gjordt, kunde konungen regera efter eget behag och utan att frukta någon motsägelse; hvarjemnte kronans inkomster skulle af de adeliga godsens indragning ansenligen förökas. Gustaf Adolf tänkte på förslaget; men det öfverensstämde icke med hans lynne och tänkesätt.