Sida:Gustaf II Adolf.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
142
GUSTAF ADOLF OCH ADELN.

tjenst, men i motsatt händelse sänka sig i en afgrund af misstankar och oro.

Oxenstjernas råd öfverensstämde i många hänseenden med Gustaf Adolfs eget tänkesätt, hvilket afskydde till och med den ringaste skymt af grymhet eiler orättvisa, sökande förr hvad utväg som heldst. Adeln var också vid dessa tider nästan ensam i besittning af de kunskaper och den uppfostran, som medförde skicklighet i rikets tjenst, och svårt om ej omöjligt var att utom densamma finna tillräckliga ämnen för sysslorna. Göran Persson, Olof Sverkersson och Erik Tegel, hvardera med sitt sällskap, hade också ingifvit föga förtroende för uppkomlingar ur ofrälse stånden. Dessutom af naturen benägen för det, som var stort och lysande, älskade Gustaf Adolf adeln med dess finare bildning, dess ärorika minnen och kände mera kallelse att i spetsen för detta stånd vinna lagrar och länder, än att i strid med detsamma anställa räfster och indragningar, med thy åtföljande obehagliga uppträden.

Dessa skäl bevekte Gustaf Adolf att följa Oxenstiernas råd. En mängd af Karl den niondes landsförvista ättlingar erhöllo tillstånd att vända tillbaka till fosterlandet, och några till och med återfingo fädernas förverkade gods. Adelns privilegier vidmakthöllos, oaktadt deras skyldigheter ofta betydligen försummades. Gustaf Adolf såg eller låtsade i början icke se de olagligheler, som adeln föröfvade, måhända kännande sig alltför svag till deras hejdande. Småningom ändrades dock detta förhållande, Konungens alltjemnt växande anseende och folkets tillgifvenhet ingaf honom sjelf ökad tillförsigt och adeln en helsosam fruklan. År för år visade sig uti konungens uppförande en tilltagande kraft och säkerhet, och klagomålen mot adelns öfverdåd blefvo i samma förhållande allt mer och mer sällsynta. Denna sednare förändring åstadkoms icke genom någon inskränkning uti privilegierna, icke heller genom täta och stränga bestraffningar; utan fastmera genom den nya anda, Gustaf Adolf visste ingjuta i detta stånd. Han kallade till sig de