utmärktaste medlemmarna af hvarje slägt. I rådet suto Magnus Brahe, Jakob De la Gardie, Axel Oxenstierna m. fl. Kring sin egen person, så i fred som krig, valde han främst Axel Oxenstierna, vidare Braherna, Per och Nils, Banérerna, Per, Johan och Axel, Hornarna, Gustaf, Henrik och Klas, Lennart Torstensson, Klas Fleming m. fl. Varande sjelf till egenskaper och börd den störste bland de stora, behöfde han icke frukta att af denna lysande omgifning öfverglänsas; alltid och af alla erkänd konung, äfven utan krona på hufvudet. I denna krets af allt, hvad fäderneslandet egde ädelt och stort, ingöt han sin egen anda. Sjelfuppoffring, tapperhet, kärlek för fosterland och lagar, gudsfruktan och sedlighet visade sig i konungens hvarje ord, hvarje handling. De andra följde efterdömet af kärlek både till deras konungslige vän och till hans dygder; och så uppstod en ädel täflan uti kunskaper, mod och fosterlandskärlek. Från hofvet spridde sig dessa tänkesätt till landsorterna och bildade snart en adel så till sinnelag som börd. Egennyttan blygdes och dolde sig. Skrytet mot ofrälsestånden och det laglösa roffandet af oförsvarade bönder rodnade vid en föraktfull blick från Gustaf Adolf och hans vänner.
För att belöna utmärktare medlemmar af detta stånd, brukade konungen att gifva dem stundom ganska vidsträckta besittningar, dessa dock alltid belägna nära vid gränsen. Han sökte dymedelst göra adeln så mycket mera angelägen om de nya eröfringarnes försvarande. Jag inflätar deras fördel i fäderneslandets, sade han. Samma grundsats iakttogo också efterföljande regeringar. Så fick Axel Oxenstierna Wenden, Gustaf Horn Marienburg, båda belägna i Liffland. Johan Banérs och Karl Gustaf Wrangels grefskaper Sordewalla och Salmis lågo på norra stranden af Ladoga, Flemingska friherrskapet Liebelitz i östra Finnland, o. s. v.
För öfrigt var Gustaf Adolf långt ifrån att i tjenstväg uteslutande hylla adeln. En duglig karl framdrogs och begagnades, hvar han fanns. Den ofrälse födda Johan Skytte upphöjdes till riksråd, en förut ganska sällsynt
