Sida:Gustaf II Adolf.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
147
GUSTAF ADOLF OCH ADELN.

medundersåtare svårigheterna förringa tvärtemot vår egen bättre vetskap. Vi hafva visserligen alle och en hvar genom dessa tungor och krigsgerder ett surt äpple att bita i; men det kan icke med mindre aflöpa, heldst när vi besinna den stora krigshär och de många storspråkande officerare, som hans majestät underhålla måste. Eder mening hafver visserligen varit god; men om jag fritt får säga min tanke, så hafver det i detta vigtiga ärende felats eder en god uppsättare. En sak beror ofta icke så mycket på innehållet, som sättet, och Regum aures sua natura teneræ sunt[1]; i sådana besvärliga omständigheter, som nu, kunna de än lättare såras; så framt icke sättet att skrifva är sådant, som mellan herre och tjenare bäst passande är. Emedlertid hads detta uppträde den följd, att Gustaf Adolf med rådets förbigående anförtrodde åt sin svåger, Johan Kasimir, öfverstyrelsen och förvaltningen af alla kammarärenderna, och både konung och rike hade all anledning att vara nöjda med detta val. Krigsgerderna blefvo dock icke, som konungen ämnat, efterskänkta; krigsbehofven tvingade honom att oafkortade kräfva dem ut,

Då Gustaf Adolf vågade taga ett dylikt steg mot personer af så stort anseende som de på hans tid varande rådsherrarna, kan man deraf dömma, med hvilket allvar han visste att hålla de öfriga inom skranket. I allmänhet var han ömtålig om sitt anseende. Jag måste hålla mitt fat i helgelse, sade han, och lära både höga och låga quid juris. — Några uti embetsverken intagna ynglingar började sjelfklokt mästra regeringens åtgerder, efter vanan icke utan bittert tadlande. Man berättade det för konungen. Så länge som de morra, sade han, må de gå; men gläfsa de för högt, så slår jag dem på truten. Ett par gånger slog han också till, och det så kraftigt att det sedan blef tyst äfven med morrandet. Lägg dock till, att anledningar ej heller gåfvos, åtminstone ej för den sansade granskaren. Liksom far och farfar styrde Gustaf Adolf

  1. Konungars öron äro af sin natur ömtåliga.