Sida:Gustaf II Adolf.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
148
GUSTAF ADOLF OCH PRESTERNA.

riksskeppet sjelf, aldrig öfverlemnande det åt andra, minst åt folkviljans vexlande vindkast. Han var i många hänseenden en folkets man. Till dess upplysning och förkofran syftade hans förbättringar af förvaltningen och läroverken, likasom hela hans regering, och för dess frihet och ljus offrade han både lugn och lif. För folkvälde deremot, för den stora allmänhetens förmåga att uppfatta och bedömma statens angelägenheter, hyste han föga förtroende. Hopen, mente han, har i sådana saker hvarken kunskap, erfarenhet eller förstånd. När man omtalade folkels beundran för hans person, svarade han: sådana äro menniskorna; utan måtta i sina omdömen. Antingen krithvitt eller kolsvart; engel eller djefvul; aldrig en menniska med sina svagheter, men också med sina förtjenster.




TRETTIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH PRTSEERNA.

Gustaf Adolf, sjelf genomträngd af sann och innerlig gudsfruktan, var äfven högst angelägen att hos sitt folk inprägla samma känslor. Ordning och kyrkotukt befordrades på det allvarligaste. Förakt och lättsinnighet i dessa ämnen, likasom vanvördnad för gudstjenst och hvad dertill hörer, blefvo strängt straffade, stundom med landsflykt, någon gång med döden. Han var mån om presterskapets anseende; de böra, sade han, vara verkliga folktribuner, sjelfva bäst kännande allmogens belägenhet, och med lära och lefverne ledande densamma till allt godt och nyttigt. Ovärdiga prester blefvo deremot utan krus afsatta; församlingens vård och gudsfruktans befrämjande ansågos vigtigare än förbrytarens hustru och barn. Till vigtigare handhafvande af dessa ärender ämnade konungen