Sida:Gustaf II Adolf.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
OM NÄRINGARNAS TILLSTÅND.

på allt sätt afhjelpa dessa olägenheter. Han gynnade och uppmuntrade den inhemska näringsfliten i alla dess grenar, och under sina resor sökte han samtalsvis fästa innevånarnes uppmärksamhet på åtskilliga nya utvägar att draga mera fördel af deras egendom. Bland allmogen infördes tyska får i stället för de svenska, hvilkas ull var för klädestillverkningen oduglig. Boskapsskötseln förbättrades genom inkallade holländare. Åkerbruket var temligen fördelaktigt; ty riket utskeppade årligen vid pass 7000 läster spannemål; brukningssättet blef dock ytterligare förbättradt genom adeln, som dertill egde både förmåga och insigt. På samma gång uppmuntrades handaslöjderna, skickliga arbetare samt rika förlagsmän inkallades och namnen De Geer, Grill, Geijer och De Besche härleda sig från dessa tider. Af dylika bemödanden förspordes helsosamma verkningar. De första gevärs- och pappersbruk anlades, dessutom en mängd garfverier, bryggerier, likaså väfstolar, för kläde och siden m. m. För att förmånligt kunna afsätta sådana varor och dessutom sjelf behålla fraktvinsten, befordrades handeln. Nya förordningar utgåfvos och en mängd bolag uppkommo under namn af Koppar-kompagniet, Jern-, Ved-, Handels- och Söder-kompagnierna m. fl., hvilka voro ofta snillrikt uttänkta och lemnade betydlig vinst både åt enskilda och kronan. Handeln kom uti ett mera blomstrande tillstånd än allt sedan Gustaf Wasas tid och tullarnas inkomst började blifva betydlig. I och för sig sjelf bar dock Gustaf Adolf misstroende mot de stora handelsmännerna. De hafva, sade han, sitt fädernesland i penningeskrinet, och föra detsamma med sig, hvartheldst största vinsten lockar.

Dessa lofvande utsigter voro egentligen en verkan af Gustaf Adolfs och hans vänners personliga ansträngningar. Tiden var i sig sjelf icke gynnande för dylika företag. Kriget, med dess täta utskrifningar af både penningar och folk, lade betydliga hinder i vägen för näringarna, som behöfde båda. Handelsbolagen och fabrikerna hunno sällan till någon mognad, emedan kronan nödgades tillgripa dess medel, så snart några blefvo samlade. Likaså led