nemligen hitintills blifvit onödigtvis upptagen genom att höra och afdömma alla från underdomstolarna vädjade tvister. Erik den fjortonde hade visserligen för sådant ändamål inrättat den så kallade konungens högsta nämnd; men denna blef af Johan den tredje upphäfd, utan att något annat sattes i stället. Gustaf Adolf förordnade derföre tvenne nya domstolar under namn af Hofrätter, nemligen 1614 i Stockholm och 1623 i Åbo, hvilka skulle handlägga de vädjade målen. Inrättningen, i början vacklande och obestämd, har sedan vunnit stadga och fortfar ännu att utgöra en bland grundvalarna i svenska lagskipningen.
TRETTIONDETREDJE KAPITLET.
OM NÄRINGARNAS TILLSTÅND.
Under Gustaf Wasas långa och visa regering hade riket vunnit en ansenlig förkofran. Trefnad och välstånd rådde bland alla dess innebyggare. Silverbägare, ringar, och blanka dalrar, gömda i hörnskåpen, vittnade, att bonden både ville och kunde följa öfverhetens exempel af sparsamhet och ordning; han hade sitt Eskils-gemak likaså väl som konungen. Detta förändrades helt och hållet under sönernas yttre och inre fejder, då så väl kronans som undersåtens förmögenhet vandrade ur riket. Gustaf Adolf fann vid sitt anträde till regeringen Sverges krona och Sverges innevånare nästan lika utarmade, samt de fleste näringar i fullkomligt lägervall. Man införde från främmande hamnar vax, honung, öl, hampa, papper, humla, och en mängd dylika varor, hvilka landet kunnat likasåväl sjelft frambringa, och härigenom gick det klingande myntet än fortare till utlänningen. Gustaf Adolf sökte
