hade danska anföraren, Breide Rantzow, samlat en öfverlägsen styrka och lyckades att dermed förraska svenskarna. Först kl. 5 om aftonen började anfallet. Gustaf Adolf hade redan förut bortskickat sitt artilleri och en del af hären. De qvarlemnade sökte försvara sig inom kyrkogården; men blefvo snart bragta i oordning. Herman Wrangel med flere af befälet togos till fånga, flere hundrade nedhöggos, och många, som sökte rädda sig öfver den tillfrusna Wittsjön, drunknade. Konungen sjelf var nära att dela deras öde. Isen brast under hans häst, och båda störtade i vattnet. I flyktens och skymningens förvirring, tycktes konungen utan räddning förlorad; men hans kammarjunkare, Per Banér, samt en upplandsryttare, vid namn Tomas Larsson, ilade dit och lyckades att hjelpa upp honom igen. Banér föll dervid sjelf i öppningen; men räddades af sin bror Nils Banér. Knappt hade Gustaf Adolf kommit ur vattnet, förr än han spände sitt silfverbälte från lifvet och räckte det åt Tomas Larsson, sägande: Jag skall komma ihåg dig med ett stycke bröd, som skall räcka både åt dig och dina barn. Den förföljande fienden lemnade ej tid till längre samtal. Genomvåt, men gynnad af nattens mörker, skyndade konungen bland de öfriga flyktingarna på okända skogsvägar upp åt Småland.
Danskarna eröfrade flere fångar och fanor, derjemnte Gustaf Adolfs häst, värja och pistoler, de sednare prydda med ädla stenar och rik förgyllning. De uppgåfvo svenskarnas förlust till 1400, Gustaf Adolf åter till 300 man. Rantzow ämnade begagna den vunna fördelen och infalla i Småland, men Gustaf Adolf lät derstädes under Stjernskölds anförande uppbåda man ur huse. Rantzow fann för godt att afstå från sitt företag.
Året derpå, då Gustaf Adolf reste genom Westerås, gaf han gården Igelsta i Romfertuna socken till evärdlig ego åt ryttaren Tomas Larsson och dess efterkommande. Vid den stora räfsten under Karl den elftes tid blef hemmanet indraget under kronan. Redan 1683 vid en mönstring i Westerås skänkte han det åter som ett
