sedermera icke förrän i slaget vid Lützen. Ryktbarare blefvo Smålänningarna. Per Brahe var deras öfverste; men som denne beständigt kallades till konungens sida, anfördes de vanligtvis af Fredrik Stenbock, en sonson till Erik Stenbock och Malin Sture. Det var i spetsen för detta regemente som den store konungen slutligen blef skjuten.
TRETTIONDESJETTE KAPITLET.
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.
Tyskland är sammansatt af flere, dels större, dels mindre stater, hvar för sig oberoende, men på samma gång förenade till en enda rikskropp. Deras gemensamma öfverhufvud är tyska eller, som han då för tiden benämndes, romerska kejsaren, hvilken valdes af de så kallade kur- eller valfurstarna. Ehuru denna värdighet således icke var ärftlig, hade dock österrikiska huset under nära tvåhundrade år densamma innehaft. Denna ätt ägde dessutom Böhmen, Ungern och Österrike, genom hvilka egna besittningar och kejsarkronans glans dess anseende hade stigit så högt, att man flere gånger fruktade, att den skulle göra sig enväldig först och främst öfver Tyskland och sedan öfver hela Europa. Till utförande af åtminstone första delen af denna plan kunde den räkna på hjelp af sina regerande slägtingar i Spanien, och i allmänhet af katolska partiet uti hela Europa. Religionsfriden i Augsburg hade visserligen gjort slut på de första af Luthers och Zwinglii reformation föranledda krigen; men hela Europa fortfor dock att vara deladt uti tvenne stora partier, mellan hvilka, oaktadt det yttre lugnet, rådde en häftig och oförsonlig fiendskap. På ena sidan voro Italien, Frankrike, Spanien, Österrike, Polen, samt den så
