Sida:Gustaf II Adolf.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

kallade ligan, bestående af Tysklands katolska furstar; på protestantiska deremot England, Holland, Danmark, Sverge, furstarne i Nord-Tyskland, en otalig mängd anhängare inom södra delarna af detta land samt inom Frankrike och Polen. Katolska partiet fick serdeles vigt genom det mägtiga österrikiska huset, hvars tillgifvenhet för denna lära var allmänt känd. Denna ätt hyste också, fast i hemlighet, det hoppet att vid samma tillfälle kunna uppsvinga sig till herraväldet öfver hela Europa. Det var partiets ärfda och stundom framskymtande plan, att verlden skulle hafva endast tvenne hufvud och styresmän, påfven i andliga och kejsaren i verldsliga ting. Inre oroligheter och yttre krig, serdeles med Turkiet, hade emedlertid hindrat alla försök till förslagets verkställande; hvarförutan på längre tid ingen kejsare haft dertill erforderliga egenskaper.

År 1612 steg Matthias på kejserliga tronen, redan af framlidna år och mångfaldiga oroligheter uttröttad och sökande lugnet. Han hade inga afkomlingar. På sednare åren upptog han derföre till arfvinge sitt syskonebarn, erkehertig Ferdinand, en ihärdig, klok och kraftfull herre, i den mognade ungdomsåldrens förenade värma och kraft. Denne, uppfostrad af jesuiter, var påfviska läran af själ och hjerta tillgifven, och ägde dessutom nog klokhet att inse den enskilda fördel han kunde skörda i egenskap af anförare för hela det katolska partiet. Underrättelsen om hans upptagande till kejsarens arfvinge spridde derföre oro kring hela Europa, och det var endast med möda, som böhmiska och ungerska ständerna kunde förmås att välja honom till efterträdare åt Matthias, serdeles som i båda dessa riken fanns ett stort antal protestanter. Han måste uttryckligen och med ed förbinda sig att noga iakttaga och vårda de priviligier dessa länder erhållit, så väl genom föregående betingningar med egna regenter, som genom religionsfriden i allmänhet. Ferdinand ingick på dessa vilkor utan betänkande, men med fast beslut att bryta dem vid första gynnande tillfälle. Ett sådant uteblef icke länge, ty kejsarens tilltagande ålder och sjuklighet