Sida:Gustaf II Adolf.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

tillsammans, man visste ej mera för hvad ändamål. Bland protestanter och katoliker vaknade derföre den gamla farhågan, att han ämnade göra sig enväldig öfver Tyskland. Danmark och Sverge befarade tillika framtida planer mot deras både tros- och riksfrihet. Konungen i England, bedragen i sitt hopp, att kejsaren på hans föreställningar skulle till nåder upptaga den olycklige Fredrik, förklarade sig ändteligen villig att lemna denne något verksammare biträde. Det saknades endast en anförare att sätta i spetsen för dessa spridda krafter.

Frankrike, af naturen Österrikes motståndare, hade under en svag och oförståndig förmyndare-styrelse understödt i stället för att motarbeta sin medtäflares företag. Detta förhållande ändrades. Genom ränkor, klokhet och kraft hade det lyckats den ryktbara kardinal Richelieu att vinna ett nästan enväldigt inflytande öfver konung Ludvig den trettonde och derigenom också öfver ärendernas gång, så att Frankrike snart helt och hållet styrdes af hans hand. Denne man insåg tydligen, huru fruktansvärd för både Frankrike och Europa österrikiska magten skulle blifva, om den finge tillfälle att göra sig enväldig öfver Tyskland. Det enda sätt att förekomma sådant var att understödja protestanterna. Detta åter föll sig svårt för Richelieu, som sjelf var katolsk kardinal, minister hos en katolsk konung och dertill sysselsatt att inom Frankrike kufva samma protestanter, som i Tyskland borde hjelpas. Richelieu fattade dock och utförde denna djerfva plan. I tal, i skrifter, i gerningar yttrade han alltid innerlig tillgifvenhet för påfviska och bittert hat mot protestantiska läran. Men tillika påstod han öppet, att Ferdinands nit för den förra var endast en förevändning, för att få tillfälle underkufva hela Tyskland, ett förslag, som hvarje redlig fransman borde motarbeta. Richelieu blef snart själen uti de underhandlingar, som mellan ofvannämnde magter mot Österrikes växande välde förehades. Frågan blef blott, hvilken furste man borde välja till ledare af kriget. Valet vägde mellan de båda protestantiska konungarna Gustaf Adolf i Sverge och Kristian den