Sida:Gustaf II Adolf.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

sjelfva det tyska rikets angelägenheter. Fredrik blef såsom upprorsstiftare förklarad i akt. Den delen af hans arfländer, som låg vid Rhen, intogs och besattes af spanska troppar; den andra, eller det så kallade Öfverpfaltz, lemnades längre fram, och kurfurstliga värdigheten nu straxt åt hertigen af Bäjern till belöning för dess mot Ferdinand visade trohet.

Sistnämnde åtgärd var i fullkomlig strid mot gällande författningar, ty kejsaren hade icke rättighet att på sådant sätt af- och tillsätta riksfurstar utan de andras bifall. Detta väckte också missnöje hos både protestanter och katoliker, hvarjemnte de förstnämnde blefvo ytterst uppbragta öfver det våldsamma förfarandet mot deras böhmiska trosförvandter. Furstarne inlemnade allvarsamma föreställningar, och folken knotade. Åtskilliga härförare, som förklarade sig vilja strida för frihetens sak och i sådant afseende värfvade troppar, fingo stort tillopp. Sådana voro grefve Ernst af Mansfeld och hertig Kristian af Braunschweig. I öppna drabbningar blefvo de alltid af de kejserliga fältherrarna slagna, men sjelfva anförarnes ihärdighet och mod samt folkets öppna och furstarnes hemliga understöd satte dem snart åter i stånd att visa sig i fältet. Hela Tysksand öfversvämmades och förhärjades af dessa oordentliga, nästan röfvarelika svärmar, samt af de föga bättre kejserliga soldaterna. Slutligen började dessa sednare att alldeles få öfverhand. I hopp att derigenom vinna kejsarens tillgift, lät den svage Fredrik förmå sig till en öppen skrifvelse, hvari han uppsade all gemenskap med grefven af Mansfeld och hertigen af Braunschweig, hvilka dock hittills varit hans enda försvarare. Dessa fältherrar, sålunda af Fredrik öfvergifna och af den i alla hänseenden öfverlägsna Tilly förföljda, nödgades slutligen upplösa sina redan förut nära upplösta troppar och sjelfva taga flykten till främmande länder. Hela Tyskland låg alldeles värnlöst i kejsarens hand.

Då nu alla fiender voro fördrifna, väntade man, att kejsaren skulle återskänka fred och lugn åt det utmattade riket. Man bedrog sig. Ferdinand höll sina härar