Sida:Gustaf II Adolf.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
DE TYSKA FURSTARNA.

ryktbar var hans gemål, Amalia Elisabet, på sin tid kanske den utmärktaste och mest ansedda furstinna i Europa. Förstånd, sedlighet, mod, ihärdighet, utmärkte alla hennes företag. Efter landtgrefvens död styrde hon under barnens minderårighet furstendömet med klokhet, lycka och kraft, och det under dessa högst stormiga tider. Hon var svenskarnas orubbliga och enda orubbliga bundsförvandt under hela det adertonåriga kriget, och gick med dem segrande ur striden, lemnande åt sin då fullmyndige son fadrens länder, icke blott med vidgade gränsor utan i inre hänseende i bättre tillstånd, än kanske någon annan af de öfriga tyska staterna. Det var hos denna furstinna som hertig Bernhard af Weimar ämnade anmäla sig som friare, då han öfverraskades af döden.

Hertig Johan af Saxen Weimar härstammade från den såkallade Ernestinska grenen af Saxen, hvilken under striden mot kejsaren och katolikerna redan för nära hundrade år sedan hade förlorat kurfurstliga värdigheten. Han hyste derföre gammalt hat mot dessa sina arffiender, likaså hans söner. De voro ej mindre än elfva, bland hvilka sju uppnådde mognare år och med största förbittring deltogo i kriget. Bland dem märktes hertig Wilhelm, som i Gustaf Adolfs tjenst aflade stora tapperhetsprof och sedan blef faderns efterträdare. Högst på ärans och ryktbarhetens bana steg dock slutligen den yngsta brodern hertig Bernhard, en bland de förnämsta hjeltarna under nästkommande tidehvarf.

Huset Saxen Lauenburg stod i flerfaldig slägtskapsförbindelse med svenska konungaätten. Gustaf Wasa hade derifrån tagit sin första gemål och dit bortgift sin ena dotter. Denna sednares svåger, hertig Frans den andre, var en furste, fattig på länder, men rik på barn, hafvande icke mindre än nitton, deribland nio söner, som blefvo fullväxta. Fattigdom tvang dem att söka lyckan i främmande härar och hof, och vi finna dem öfverallt inblandade i denna tidens hvälfningar, driftiga, tilltagsna, men utan stadga och pålitlighet. Trenne bland dem öfvergingo slutligen till katolska bekännelsen. Den äldste, August,