blef fadrens efterträdare; Julius Henrik, bekant för slagsmålet med Gustaf Adolf, blef sedan katolik och kejsarens beständige anhängare; Frans Karl, i början lutheran och svenskarnas bundsförvandt, sedan katolik, och kejsarens; Rudolf Maximilian, tapper och mot Österrike ständigt trogen; och slutligen den yngste, Frans Albrekt, f. 1598, bakslug och ombytlig, uppfostrad i kejserliga lägret, sedan öfvergående efter hvarandra till svenskarna, saxarna och slutligen åter till de kejserliga. Det var denne som sedermera allmänt misstänktes för Gustaf Adolfs mord.
Hertig Kristian af Braunschweig tog som Mansfelds vapenbroder serdeles liflig del uti trettioåra kriget. Orsaken var hans häftiga lynne i allmänhet, hans beundran för den olyckliga pfalzgrefvinnan Elisabet i synnerhet. Med hennes bild i hjertat och handske på hjelmen, störtade han sig i striden. Hans häftighet förstörde dock esomoftast allt, hvad hans mod någon gång kunnat vinna.
Mera fruktansvärd var grefve Ernst af Mansfeld, en utmärkt tapper, skicklig och ihärdig försvarare af protestanterna. Mångfaldiga gånger blef han slagen af den mägtigare och äfven skickligare Tilly, men förlorade dock aldrig modet. Ingen förstod bättre än han konsten att hopsamla förströdda troppar och åter visa sig i fältet, ofta mera fruktansvärd än före nederlaget. Så fortfor han uti sju års tid att genomstryka Tyskland, älskad som frihetens stundom enda försvarare, men också fruktad för sina troppars otyglade plundringslystnad. Katolikerna sökte att med lysande löften locka honom på sin sida, men förgäfves. Efter den 1626 vid Dessau förefallna olyckliga striden mot Wallenstein, flydde han ned åt Ungern, ämnande sig till Venedig. Han öfverraskades icke långt från Spalatro af en svår sjukdom. Kännande döden nalkas, lät han påkläda vapnen och uppsteg på golfvet, stödd mot tvenne af sina officerare. En härförare, sade han, bör dö, stående i sina vapen.
