Sida:Gustaf II Adolf.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
186
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

von Burgau. Under denna tjenstgöring hände sig, att han insomnade, sittande i ett fönster af tredje våningen på Insprücks slott. I ångsten af en orolig dröm kastade han sig fram och tillbaka, och slutligen ut genom fönstret, men led ingen skada, oaktadt det förfärliga fallet. Det ovanliga i händelsen väckte honom till allvarsamma, stundom svärmande tankar. Han trodde sig räddad af en högre hand, till högre öden. En förändring föregick i hela hans väsende. Den vilda, obändiga anden stannade väl qvar, men tyst och sluten inom sig sjelf, försänkt i dystra grubblerier öfver verldens och menniskolifvets gåtor. Han öfvergick till katolska läran, i den fasta öfvertygelse, att det var jungfru Maria, som för sådant ändamål räddat hans lif. Sedan begaf han sig på resor för att fortsätta och fullända sina studier. Han besökte Spanien, Frankrike, Nederland och Italien, inhämtande noggrann kännedom om dessa länder. Härunder råkade han i sällskap med åtskilliga lärda, hvilka gåfvo honom tycke för det ännu den tiden så allmänt gängse stjerntyderiet. Detta ökades än mera uti Padua, der han en längre tid studerade samma vettenskap under professor Argoli, hvilken sjelf trodde sig af himlakropparnas gång kunna förutsäga sin lärjunge en märkvärdig och lysande framtid. Under hela sin lefnad bibehöll Wallenstein alltid den varmaste tillgifvenhet för dessa ämnen. I sednare år åtföljdes han alltid af en gammal ryktbar stjerntydare, vid namn Seni.

Från Padua begaf sig Wallenstein till Ungern, och inträdde under fälttåget mot turkarna för första gången på krigarebanan, redan då utmärkt för ett okufveligt mod. Efter freden 1606 återvände han till Böhmen. Fadren hade dött och efterlemnat ett ringa arf. Wallenstein, fattig och af böhmrarna hatad för sin öfvergång till katolska läran, kunde i detta land icke hoppas någon serdeles lycka. Men katolska erkebiskopen i Prag hade händelsevis lärt känna den unge mannen och dess ovanliga anlag. Han ville försätta honom i oberoende och föreslog i sådan afsigt ett giftermål med en gammal, men utomordentligt rik enka. Det gick i fullbordan. Allmänheten, som ännu ej