Sida:Gustaf II Adolf.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
187
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

riktigt kände Wallensteins underliga lynne och omätliga ärelystnad, ville alldeles icke tro att han godvilligt kunnat förmå sig att äkta den gamla obehagliga gumman. Hon hade gifvit honom en förtrollad kärleksdryck, hette det; deraf kom sedan både sjelfva det onaturliga giftermålet och Wallensteins öfriga besynnerligheter. Emedlertid dog hon inom kort, lemnande åt den unga enklingen en nästan omätlig förmögenhet.

Det var vid denna tid som oroligheter började uppväxa inom österrikiska hofvet och landet. Wallenstein afböjde alla anbud att taga del i brödrastriden mellan kejsar Rudolf och efterträdaren Matthias. I dess ställe värfvade han tvåhundrade ryttare och förde dem till dåvarande erkehertig Ferdinand, hvilken var invecklad i ett krig mot Venedig. Vid detta tillfälle grundlade han genom tapperhet och frikostighet den ovanliga gunst, hvari han sedermera stod, såväl hos Ferdinand som hos soldaterna. Efter krigets slut blef han öfverste, och gift med den unga sköna Isabella Katrina v. Harrach, dolter af Ferdinands geheimeråd och gunstling. Han blef sjelf kejserlig kammarherre och grefve, samt utmärkte sig uti Wien genom ett serdeles lysande lefnadssätt.

Vid upproret 1618 erbödo böhmrarne åt Wallenstein öfverste-fältherre-platsen; men han blef sin kejsare trogen och utförde till dess tjenst mången bragd i spetsen för ett af honom sjelf värfvadt kurassierregemente. Böhmrarne, deröfver uppretade, indrogo alla gods, så väl för honom som för åtta andra af samma namn och slägt. Förbindelsen med Ferdinand blef så mycket fastare. Händelsevis var Wallenstein frånvarande under slaget på Hvita berget, men hans kurassierer hade dock väsentlig del i den lyckliga utgången. Med samma framgång tjenade han sedermera mot Bethlen Gabor; bidrog först till Wiens räddning och förde sedan efter Boucquois och Dampiers död kejserliga hären till flera segrar, hvarigenom Bethlen Gabor nödgades draga sig tillbaka. Nu blef freden afslutad med både Böhmen och Ungern. Wallenstein återfick sina förlorade gods och dessutom som serskild