Sida:Gustaf II Adolf.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
188
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

belöning herrskapet Friedland med värdighet, först af riksgrefve, sedan af riksfurste 1623, och slutligen af hertig 1624. Hans ovanliga lycka föranledde afund och en anklagelse för egennytta och försumlighet. Wallenstein infann sig personligen i Wien, utdelade å ena sidan 12,000 dukater bland de blifvande domrarne, framställde å den andra sina bragder i öppen oförliknelig dag. Han blef frikänd och befordrad till generalmajor.

Wallenstein låg sedermera någon tid sysslolös uti Böhmen. Han erböd sin tjenst åt hertig Maximilian af Bäjern, men Tilly, som fruktade en så utmärkt medtäflare, visste i hemlighet ställa så till att han erhöll vägrande svar. Detta grundlade först den bittra fiendskap, som rådde mellan Wallenstein å ena, samt Maximilian och Tilly å andra sidan. Den förstnämnde kunde dock ej länge förblifva uti overksamhet. Ferdinand behöfde en krigshär, men saknade dertill nödiga medel. Då erböd sig Wallenstein, att till kejsarens tjenst, men på egen bekostnad anskaffa och utrusta icke mindre än 40,000 man. Man log i början åt förslaget, såsom ett tomt skryt. Men nöden fortfor, likaså Wallensteins anbud. Kejsaren tyckte sig gerna kunna våga ett försök, då det ingenting kostade, och antog derföre förslaget, med villkor, att endast 20,000 man utrustades. Tjugutusen man, svarade Wallenstein, skola svälta ihjäl, men femtiotusen kunna sjelfva skaffa sig födan; och det blef dervid. Öfver hela Tyskland spriddes ryktet, att Wallenstein ämnade på egen bekostnad uppsätta en krigshär. Företagets ovanlighet, Wallensteins kända namn, lycka och frikostighet tillockade skaror af soldater, icke blott Mansfelds skingrade hopar, utan äfven mången krigare från Tillys leder; och med förvåning såg man Wallenstein snart i spetsen för 60,000 man. Det var med denna här som han 1626 jagade Mansfeld genom Saxen, Schlesien och Ungern, 1627 eröfrade Holstein och Jutland samt 1628 belägrade Stralsund och höll norra Tyskland i tygeln. Man förvånades öfver Ferdinands lycka att hafva funnit en sådan fältherre. Ferdinand sjelf erkände tacksamt sin förbindelse, och utnämnde