Sida:Gustaf II Adolf.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
191
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

pannan tvenne med röd färg och i samma ställning tecknade svärd. Med tiden växte de småningom bort, och sågos efter tjugufemte året aldrig oftare än vid häftiga sinnesrörelser. Pappenheim var af ett stolt och modigt sinnelag och man såg honom i barndomen sällan eller aldrig fälla tårar; derjemnte var han gladlynt, redlig och läraktig, samt inhemtade goda kunskaper, dels af enskilda lärare, dels på vidsträckta resor. Under hertigen af Bajern började han sin krigarebana och steg snart till högre grader. Uti slaget på Hvita berget var han redan öfverste. Strax i början af denna drabbning blef han sårad, men fortfor dock att deltaga i striden, tills hästen, dödskjuten, tumlade omkull och blef liggande öfver Pappenheim, så att denne icke förmådde göra sig lös igen. I detta tillstånd blef han flera gånger öfverriden och sårad, samt slutligen liggande sanslös uppå slagfältet. Jag visste ej riktigt, plägade han sjelf säga, antingen jag var i paradiset eller i helvetet. Jag befann mig icke nog väl för det förra, icke nog illa för det sednare: hvarföre jag till slut trodde mig vara i skärselden. Han väcktes ur dessa drömmar af en kejserlig soldat. Då denne såg, att Pappenheim öppnade ögonen, sade han: Din hund, du har ett par vackra byxor! Du skall dö! hvarvid han lyfte sabeln. För Guds skull, utropade Pappenheim, låt mig lefva! Jag är öfverste Pappenheim och skall rikligen belöna dig. Han fördes till Prag och lemnades i serskild vård hos hertig Maximilians lifläkare. Han hade ej mindre än tjugu sår, hvaribland sex voro ganska vådliga, men god skötsel och ännu bättre lifskrafter återställde honom snart till fullkomlig helsa. Han deltog sedermera uti alla krigstågen, i hög grad utmärkande sig genom skicklighet och mod, serdeles denna sista egenskap. Han hade vid sin död ej mindre än hundrade ärr. Pappenheim var af reslig växt, ansigtet fylligt, med hög näsa och panna samt lifliga ögon, icke utan tycke af Gustaf Adolf. Det forntida riddaresinnet inom hans själ yttrade sig serdeles i förhållandet till denne konung. Enligt en gammal slägtsägen skulle en med ärr betäckt och på hvit