Sida:Gustaf II Adolf.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
192
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

häst ridande grefve Pappenheim framdeles i strid besegra en stor och ryktbar konung. Det berättas, att Pappenheim var öfvertygad, det denna spådom åsyftade honom och Gustaf Adolf, och han gjorde allt till dess uppfyllande. Ständigt såg man honom rida en hvit häst, och i drabbningarna valde han alltid sin plats midt emot konungen, sökande att komma med honom i handgemäng. På samma gång kände han för denna sin fiende en oförfalskad högaktning, samt yttrade den vid alla tillfällen oförtäckt. I sättet att kläda, att uppföra sig, till och med att lägga sitt hår, sökte han göra likheten mellan sig och sin store motståndare än mera märkbar. De täflande årsbarnen föllo slutligen på samma dag och fält.

Hans Georg von Arnheim var född 1581 och härstammade från en adelig slägt uti Brandenburg. Han utmärkte sig för flit, goda kunskaper, slughet och tystlåtenhet. Richelieu kallade honom derföre det bästa kardinalsämnet i hela Europa. Han var dock tillgifven lutherska läran, och det med så mycken ihärdighet, att han å andra sidan kallades den Lutherska kapucinermunken. För öfrigt var han ombytlig, falsk, egennyttig. Han var först uti polsk, sedan i svensk, derpå i österrikisk tjenst, der han med Wallenstein ingick en nära vänskap, hvilken, oaktadt ett och annat missförstånd, oafbrutet fortfor. Sedan Arnheim af motvilja för polska tåget 1629 begärt afsked från kejserliga hären, ingick han som fältmarskalk uti saxisk tjenst.

Altringer, född af ringa föräldrar, följde på några resor en fransk ädling först som kammartjenare, sedan som handskrifvare, förvärfvande under denna tid genom sin arbetsamhet betydlig kännedom om olika länder samt deras språk och tillstånd. Han kom sedan till kansliet vid tridentiska kyrkomötet, der hans skicklighet och framgång väckte afund och förföljelser. Altringer bortgick i vredesmod från både stad och beställning, med föresats att välja den först mötandes yrke. Det blef händelsevis en tysk soldat, hvilken han följde till Italien. Sedermera gick han öfver till bajersk tjenst, oupphörligt stigande