från den ena graden till den andra, till dess han efter Tillys död blef anförare för hela bäjerska hären och af kejsaren upphöjd till riksfriherre. Han var tapper, förståndig och qvick samt en särdeles stor talare, men derjemnte hämnd- och penningegirig; man kallade honom den italienska spanioren.
Henrik Holk, född på danska ön Alsen, en oförfärad och rask krigare, men utsväfvande, lastfull, grym och plundringslysten. Holk och hans jägare voro föremål för hela Tysklands fruktan och afsky. Han bytte flere gånger om herre och bekännelse. Slutligen under ett af sina grymmaste plundringståg blef han anstucken af en dödlig sjukdom. Ingen prest kunde förmås att höra den afskydda mannens sista bigt. Han dog, öfvergifven af alla, till och med af sina egna officerare. En af de lösa qvinnorna i lägret mottog hans sista suck.
Grefve Merode, i kejserlig tjenst, är mest ryktbar derigenom, att hans tygellösa och sjelfsvåldiga soldater kallades efter honom Merodister eller Merodare, hvaraf sedan ordet Marodörer uppkommit.
Tiefenbach, Götz, Kolalto, Maradas och kroatanföraren Isolani voro mer eller mindre ryktbara krigsöfverstar, hvilkas namn ofta förekomma. Det var äfven vid denna tiden som de sedermera så namnkunniga fältherrarna Gallas, Piccolomini och Montecucculi först började visa sig.
Likasom enskilda anförare hade förvärfvat sig mer eller mindre anseende, på samma sätt var det äfven med tropparna sjelfva. Vissa regementen voro för sin tapperhet och krigsvana bekanta öfver hela Tyskland. Sådana voro Wallensteins kurassierer och nästan ännu mer Tillys walloner, kärnan, de förra af Tysklands rytteri, de sednare af dess fotfolk. Serdeles bekant var också ett regemente bäjerske ryttare, efter sin anförare kallade Kronbergare, efter sitt uppförande De oöfvervinnelige. De nyttjade svarta hästar och drägter samt dödskallar fästade på hjelmarna. En alldeles egen ryktbarhet, hade
