försvarskrifter af lika innehåll; men motpartiet använde samma medel tillbaka. Det är tid, skref man, att kejsaren lindrar det gemensamma fäderneslandets nöd; det är tid att hans uppmärksamhet fästes på de bittra tårar; det oskyldiga blod, som vidlåder de utpressade penningarna. De förtrycktas qvidande och suckar, om också på jorden obarmhertigt föraktade, skola stiga upp till himmelen och förvandla sig till en straffande åska öfver de brottsligas hufvud. Från Wallenstein kommer allt detta elände, och högsta nödvändigheten fordrar ock att bortkasta detta plågoredskap, under hvilket fäderneslandet har utstått så många lidanden.
Ferdinand önskade att på denna riksdag få sin son utvald till romersk konung, för att dymedelst försäkra honom om kejserliga tronföljden. Men kurfurstarna vägrade att understödja förslaget, så framt icke Wallenstein förut blefve afsatt. Ferdinand tvekade, — han kände, huru bifallet till denna önskan vore på en gång en oförsigtighet i anseende till svenskarnas väntade anfall, och en otacksamhet i anseende till Wallensteins stora förtjenster. Å andra sidan bestormades han af kurfurstarna med Maximilian i spetsen, af sina hemliga samvetsråder, hvilka hatade Wallenstein; slutligen af omsorgen för sitt eget hus och dess bibehållande. — Han gaf vika, och Wallenstein blef afsatt; dock förklarade Ferdinand högtidligt, att sådant skett mot hans egen öfvertygelse, och på ständernas enträgna begäran. Han ville i afseende på deraf uppkommande olyckor vara urskuldad både för Gud och menniskor.
Nu var visserligen den mägtige fältherren af kejsaren förklarad afsatt, men mången fruktade, att befallningen icke skulle åtlydas. Man kände Wallensteins stolta och herrsklystna lynne likasom soldaternas blinda tillgifvenhet, och beslöt derföre att gå försigtigt till väga. Redan förut hade Wallenstein blifvit från den honom egentligen tillhörande hufvudhären nedsänd till Schwaben och satt i spetsen för svagare och för honom mera främmande troppar. Man förebar som afsigt att derigenom inverka på
