värdigheten, än mindre landet Mecklenburg; de begärde tvertom att han skulle ställas till ansvar för de utpressningar han och hans folk tillåtit sig. Detta sednare påstående blef visserligen utan påföljd; men deremot vågade eller ville icke kejsaren försvara Wallensteins rättighet till Mecklenburg. Denna omständighet lemnades oafgjord, och till och med uti Wien började man att utur Wallensteins tittel utesluta orden hertig af Mecklenburg. Full af harm och missnöje drog han sig tillbaka till sina uti Böhmen liggande egendomar.
FYRATIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS ÖEVERLÄGGNINGAR OM TRETTIOÅRIGA KRIGET.
Det förefanns visserligen många yttre förhållanden som drefvo Gustaf Adolf till deltagande uti trettioåriga kriget; grundskälet dertill måste dock sökas uti hans egen personlighet, hans åsigt af Europas, Sverges och sin egen ställning.
Det är ovedersägligt, att Österrikes växande magt hotade Europas frihet, och att en hämnare var af högsta nöden påkallad. Man kunde dock ännu hoppas att se denna fara tillintetgjord äfven utan Sverges biträde. Icke blott de öfriga protestanterna utan också katolikerna sjelfva skulle för sådant ändamål resa sig. Frankrike under den verksamma Richelieu hade förr eller sednare måst träda i vapen. Tysklands katolska furstar med Maximilian i spetsen började redan bilda ett starkt motstånd; måhända icke utan stöd af Spaniens, Polens och till och med påfvens afundsjuka.
Dessa lugnande omständigheter kunde icke undfalla
