Sida:Gustaf II Adolf.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
201
GUSTAF ADOLFS ÖFVERLÄGGNINGAR.

ostörd kunna öfverlemna sig åt inre styrelsen och den hugnande sysselsättningen att öfver hela sitt rike utbreda trefnad och välmåga, ordning och ljus. Sverge hade ännu en gäng fått genomlefva en gyllene ålder, sådan som under de sednare åren af Gustaf Wasas regering; och om Gustaf Adolf en gång hade sett sitt tand i åtnjutande af fridens redan mognade och rika frukter, svårligen hade han sedermera kunnat förmå sig att störta denna sin egen skapelse, detta lyckliga folk uti krigets alla vådor och eländen; då så mycket mera fruktansvärda som hvarken konung eller folk ännu lärt känna sina krafter. Men Sigismunds envishet och öfverdrifna anspråk tillintetgjorde dessa gyllene förhoppningar och inkastade Sverge och dess konung uti hvirfveln af det polska kriget. Det var här som Gustaf Adolf först fick tillfälle att utbilda sina krigiska egenskaper. Det var här som både han sjelf och verlden lärde känna hans ovanliga förmåga, och denna utvecklade sjelfkänsla, detta hela Europas växande förtroende var det, som sedermera med hög och oemotståndlig röst, så inom som utom, uppfordrade honom till ännu vigtigare bragder. Han kunde ej nedtysta den högljudda, oaflåtliga kallelsen att kämpande och räddande störta sig in uti den stora verldsstridens brusande böljor. Han kände att icke Sverge ensamt, utan hela Europa var hans fädernesland. Sverge, det älskade Sverge, blef ej mera det uteslutande föremålet för hans omsorger, utan snarare medlet att utföra den höga bragd, hvartill han kände sig buren, nemligen Europas räddning från både andeligt och verldsligt slafveri.

Man har tadlat, att Gustaf Adolf invecklade Sverge i trettioåriga kriget och derigenom för främmande folk uppoffrade sitt eget. Huruvida han i längden kunnat undvika denna inblandning är ännu oafgjordt. Dessutom ansåg Gustaf Adolf hvarken den enskilde eller staten såsom enstaka, från det hela utbrutna delar, hvilka kunna frodas och växa till midt uti allmän förstöring. Han betraktade de europeiska folken som bröder, födda till samma arf af frihet och ljus, och med samma förbindelse till