inbördes bistånd uti striden för vinnandet af detta stora ändamål. I sådan anda talade han till Svea folk, och det förstod och följde hans höga bana, villigt med honom offrande krafter och blod, också med honom stigande till högsta spetsen af ära och anseende.
Efter framställningen af dessa Gustaf Adolfs inre driffjedrar till deltagande uti kriget, vilja vi anföra de yttre omständigheter, som dertill närmare bestämde honom.
Redan från längre tid tillbaka hade Tysklands protestantiska furstar sökt förbund med Gustaf Adolf. Serskilda skrifvelser hade för sådant ändamål blifvit afsända åren 1614, 1619, 1620 och 1621; men egna göromål hindrade konungen från hvarje verksammare deltagande i dessa främmande angelägenheter. År 1623 ökades protestanternas farhågor och enträgenhet. Gustaf Adolf började känna mera kallelse till företaget; men blef, såsom vi förut omtalat, hindrad af polska kriget och dessutom förekommen af konungen i Danmark. Men efter denne sednares nederlag ökades faran för Sverge och i samma mån äfven Gustaf Adolfs böjelse att träda densamma djerft under ögonen. Kejsaren och Wallenstein behandlade honom med det mest sårande högmod. De vägrade att gifva honom konunganamn, och bortvisade snöpligt hans sändebud från fredsunderhandlingen i Lybeck. Härtill kommo verkliga fiendtligheter. Uti Polen tjenade år 1627 mot Gustaf Adolf ett kejserligt regemente under hertig Adolf af Holstein; år 1629 hela Arnheimska hären. Kejsarens folk hade föröfvat våldsamheter mot svenska sjöfarande och Wallensteins titel af romerska rikets storamiral öfver nordhafven, hans hotande sjörustningar gåfvo nogsamt tillkänna, hvad man ämnade företaga mot Sverge, sedan Tyskland först blifvit kufvadt.
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna voro icke de män som af blindhet eller fruktan tillslöto ögonen för dessa faror. De insågo begge två omöjligheten af att i längden undvika ett krig emot kejsaren; begge trodde det äfven vara fördelaktigare att angripa fienden på södra sidan om Östersjön, än att invänta hans anfall inom Sverges
